Så har Socialdemokraterna demonstrerat ännu ett år; nu en knapp fjärdedel in på det tredje seklet av sådana politiska möten. Förstamajtåg är oftast en uppvisning i socialdemokratins främsta politiska och psykologiska framgångsfaktor. Jag skriver "oftast" eftersom Socialdemokraterna oftast har varit i regeringsställning samtidigt som demonstrationstågen vandrat runt i städer och småorter med plakat och talare som kritiserat orättvisor och felaktigheter av olika slag. Denna förmåga att samtidigt regera och reagera - ha makten och kritisera makten - brukar emellanåt politiska motståndare till S avfärda som ett simpelt politiskt spel. Kritikerna missar därmed själva essensen i det socialdemokratiska uppträdandet på första maj; och vid andra tillfällen då liknande breda attityder passar in.
Att ha makten ger pondus och överläge. Men att ha makten väcker också kritik och ilska eftersom makten alltid sviker någon och trampar några andra på tårna. Makten lovar ibland runt och håller tunt. Att sälla sig till kören av kritiker medan man parallellt också har makten skapar större möjligheter att nå fram till fler. Vilket är vad socialdemokrati handlar om. Och de allra flesta av oss människor kombinerar utan problem gnäll och klagan med uppskattning och nöjdhet med att vara med i maktnära sammanhang. Kunna säga "vi" när det går bra och "dom" när det går dåligt.
Socialdemokratiska förstamajmöten när partiet har statsministerrollen är därför ganska intressanta att analysera. Och att delta i; vilket jag har gjort väldigt många gånger varav ett tiotal gånger som talare. Under senare år har jag mest kutat runt på förstamajmöten för Folkbladets räkning. I går var jag till exempel i Finspång för att rapportera från det socialdemokratiska mötet i Bruksparken.
När socialdemokratin, som nu, inte har statsministeruppdraget så blir förstamajmötena inte fullt så spännande. Plakat och talare uppträder mer som bleka kopior av Vänsterpartidemonstrationer. Vänstern som på allvar skyr makten lever ut all möjlig kritik mot varenda tänkbar högeravvikelse som tänkas kan. Det är slagord och våldsamma angrepp. Allt är bokstavligen någon annans fel.
Socialdemokrati utan maktens förvaltningsansvar haltar på samma sätt som vänster med makt skulle halta. Att bara skälla på andra - från SD och högerut/vänsterut - passar inte socialdemokrater. Det är nåt som skaver. Psykologin tappar greppet. Partiet smalnar. Vi: et blir mindre och dom: et blir större. Inte så konstigt. Fullt mänskligt. Men värt att hålla ögonen på.