Svensk politik domineras inte längre av "alla mot SD"

Det franska parlamentsvalets andra omgång 7 juli var en framgång för Marine Le Pens högerparti Nationell Samling.

Svensk politik domineras inte längre av "alla mot SD". Vilket i längden gynnar vårt land och vår förmåga att ta itu med tunga samhällsproblem.

Svensk politik domineras inte längre av "alla mot SD". Vilket i längden gynnar vårt land och vår förmåga att ta itu med tunga samhällsproblem.

Foto: TT

Krönika2024-07-08 08:06
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Enligt ännu något preliminära resultat (Le Monde 8 juli) ökar partiet från 88 till 126 ledamöter. Nationell Samling har därmed parlamentets största riksdagsgrupp. Men vare sig NS eller något annat parti är i närheten av att utgöra en majoritet av parlamentets 577 valda ledamöter. 

Alla länder är olika och alla länder där det förekommer någon form av demokratiska val har sina egna traditioner och specialare som avgör hur rösterna ska räknas och hur valen ska gå till. Därför är jämförelser mellan olika länders valresultat väldigt vanskliga. Däremot finns det många sociala och politiska likheter mellan de flesta öppna och fria demokratierna i väst. Sverige och Frankrike har till exempel tydliga likheter när det gäller fallande skolresultat och oordning i många utav utanförskapsförorterna, när det gäller den omfattande invandringens demografi och när det handlar om likheterna mellan de högernationella partiernas NS och SD: s dragningskraft på industriarbetare, landsbygdsbefolkning och småföretagare. Vi skiljer oss dock åt när det gäller hur det politiska systemet i stort har reagerat på utmaningen från de alltmer rumsrena partierna på den nationella högerkanten. 

Författaren Karin Stensdotter bor sedan 30 år tillbaka i Paris. På den franska valdagen 7 juli publicerade DN Kultur en mycket upplysande krönika av Stensdotter. Hon beskriver, som jag ser det, ett politiskt system som riskerar att krascha på grund av sin oförmåga/ovilja att "se det man ser", som den franske filosofen Charles Péguy uttryckte saken i sin bok "Vår ungdom" för mer än hundra år sedan. Översättaren Ervin Rosenberg lyfte fram Péguy för mig i en artikel i Svenska Dagbladet 2019. Han citerade några meningar av Péguy som direkt fastnade i minnet: "Man måste alltid säga det man ser. Och framför allt: man måste alltid se det man ser, och det är svårare.”

Frankrikes partiliv dominerades tidigare av höger- och vänstergrupperingar där ett slags socialdemokrater (PS) och borgerliga högerpartier var tongivande. Av detta återstår inte särskilt mycket.  Även om PS gjorde en glädjande uppryckning i söndagens val så utgörs den löst sammansatta och valframgångsrika vänsterfronten till stor del av tämligen ruggiga antisemitiska krafter. Som Karin Stensdotter pekar på så är både presidenten Macrons mittenrörelse "Ensemble" och "vänsterfronten" fortsatt besatta av att framför allt annat stoppa Nationell Samling från inflytande. Sakfrågor och tunga samhällsproblem ställs åt sidan. Det där har vi sett i Sverige också. Och det var inte särskilt lyckat.Som Péguy säger: Det handlar om att alltid försöka se det man ser; även om det är svårt och tar emot. Annars kan det krascha.