Historiskt svåra avväganden och ställningstaganden väntar delegaterna på mötet. Mötet hålls i en geografi där endast Belarus skiljer NATO-topparna från Rysslands anfallskrig mot Ukraina. I Vilnius är det i sin tur bara lite drygt trettio år sedan människor dog i samband med de folkliga protesterna mot sovjetiska pansartrupper vid TV-tornet i staden.
Som svensk hoppas jag givetvis att Sverige ska kunna delta som fullvärdig medlem vid NATO: s möte i Vilnius. Men det svenska medlemskapet är inte den stora frågan för försvarsalliansen. Vi är ett litet fredligt västland som har tagit onödigt lång tid på oss att formalisera vilka vi är genom medlemskap i EU och NATO. Att vi nu så att säga släpper skuggspelets charader är förvisso klokt och befriande. Men som sagt; Sverige är ingen stor sak för NATO. Ukraina är däremot en mycket svår nöt för försvarsalliansen. Hur långt är NATO-länderna beredda att gå för att förhindra att Rysslands krig mot demokratin och mot ingångna säkerhetsavtal blir framgångsrikt?
Militärpolitiska bedömare och experter förefaller vara tämligen eniga om att Ryssland klart och tydligt behöver förlora kriget och därmed också erkänna att alla länder, även Rysslands grannländer, är fria att välja vilka allianser och nätverk som de vill ansluta sig till. Det är uppenbart att Ukraina vill söka sig västerut med kommande medlemskap i EU och NATO.
NATO är redan - likt EU - djupt involverade på Ukrainas sida i kriget. Stora vapenleveranser och omfattande ekonomiska stöd förs regelbundet in till Ukraina. Kriget mot Ryssland är avgörande för den västliga demokratins och de mänskliga rättigheternas möjligheter att på allvar påverka världens fortsatta utveckling och öden. Att vika ner sig för Ryssland är liktydigt med att vika ner sig för totalitära staters rätt att göra vad de vill.
Ukrainas ledning trycker på för att NATO-länderna ska förse dem med stridsflyg. President Zelenskyj bedriver ett aktivt utrikespolitiskt arbete för att få utfästelser om snabbspår till medlemskap i EU och NATO. Det är stora frågor. Hade Ukraina varit medlem i NATO så hade Ryssland aldrig anfallit Ukraina. På mötet i Vilnius behöver NATO visa enighet och vilja att öka sitt militära och politiska stöd till Ukraina. Utan att gå för långt eller gå för kort. Mycket står på spel. Svåra avvägningar väntar. Jag hoppas att Sverige sitter med vid bordet.