I maj månad 2011 samlades några politiska tänkare och aktörer på Engelsbergs bruk för att hålla ett antal anföranden på temat "den nya borgerligheten." Av detta blev en antologi som gavs ut 2011. Innehållet är väl värt fortsatta diskussioner nu när vi efter snart 11 år har något av ett, i vart fall påbörjat facit för hur det hittills har blivit med den nya borgerligheten.
De borgerliga partierna M, C, KD och FP (numera L) hade 2010 vunnit fortsatt regeringsinnehav under statsminister Fredrik Reinfeldt. De borgerligas alliansregering hade börjat formeras ungefär ett år före riksdagsvalet 2006. Partierna omprövade, diskuterade öppet och samlade ihop sig för att på allvar kunna utmana Socialdemokraterna om regeringsmakten på ett mindre slumpartat sätt än tidigare. De borgerligas historia präglades mer av splittring än av gemenskap.
Adam Cwejman var vid den här tiden ordförande i det liberala ungdomsförbundet LUF. Nuförtiden arbetar han som politisk redaktör på Göteborgsposten. "Borgerlighetens långa marsch" är rubriken för Cwejmans kapitel. Han diskuterar - likt en del andra i antologin - borgerlighetens problem att påverka den "svenska institutionella överbyggnaden (som) innefattar allt från kulturlivet, journalistiken och samhällsdebatten och till det civila samhället och utbildningsväsendet." Någon sida längre fram konstaterar han lakoniskt att "musikvärlden, kulturproducenterna, skribenterna och journalisterna hatar borgerligheten." Adam Cwejman menar att "motviljan mot borgerligheten inom inflytelserika delar av samhället utgör ett stort hinder för borgerligheten att på lång sikt sätta den politiska agendan."
Jag förstår vad han menar. Och det ligger mycket i hans perspektiv. Trots S strukturella nedgång i väljarkåren och därpå följande försvagning för S inflytande så har borgerliga perspektiv intuitiv uppförsbacke. S och V uppfattas som snällare och godare medan borgerligheten ses som mer sniken och småelak. Cwejmans förslag är ett långsiktigt idépolitiskt påverkansarbete, C och L borde slås samman och de borgerliga borde ta lärdom av MP och SD; det är inte "osannolikt" skriver Cwejman att MP och SD har 10-15 procent vardera av rösterna "om tio år." De har potential eftersom de är inriktade på att bli "accepterade av hälften" istället för "älskade av 10 procent och hatade av 90 procent." SD är definitivt på väg i spådomens riktning. MP gick nog däremot vilse i Rosenbads korridorer.