Av en slump fick jag syn på honom när jag satt och slösurfade på riksdagens hemsida för ett par år sedan eller så. Eklind var vid den här tiden migrationspolitisk talesperson för Kristdemokraterna. Debatten som jag halkade in på handlade om den svenska invandringspolitiken i ljuset av de förändringar som genomförts sedan den så kallade "tvärvändningen" 2015 då Sverige bland annat införde tillfälliga uppehållstillstånd och andra skärpningar.
Hans Eklind resonerade lugnt och med ett mänskligt djup. Han lät sig inte provoceras av påhoppen och överdrifterna om rasism som kom från ledamöterna från Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Hans långa erfarenhet som präst låg honom förstås inte i fatet. När jag från och till läst debattartiklar av honom så framstår det också tydligt att han har brottats med sin kristna tro när han tagit sig an de svåra och dilemmefyllda frågorna om invandring, tiggeri, försörjningsplikter och det senaste om "vandel" i Tidöavtalet mellan regeringen och SD. Eklind vill lugnt, metodiskt och med många bilder (som goda präster gör) argumentera mot dem som utgår från att det liksom bara finns en möjlig hållning för en politiker med kristen tro i politiken.
I tidningen Dagen (29 november) argumenterar Hans Eklind för behovet av att se skillnaden mellan "församlingens barmhärtighetstjänst" och den svenska staten: "Även om evangeliet bär på en socialetik som är tillämpbar på samhället, så visar den palett av olika åsikter som framförts att några generella slutsatser inte låter sig göras. En starkt bidragande orsak är att Bibeln inte är, eller fungerar som, en instruktionshandledning för hur en modern välfärdsstat ska utformas. (--) Inte en enda kristen kan eller ska sätta sig på en piedestal, vi är alla syndare och behöver nåden. Men, denna insikt om den mänskliga ofullkomligheten står inte i något motsatsförhållande till Tidöavtalets text om bristande vandel."
Hans Eklind har förstås rätt. Vandelsfrågan är lika självklar för en stat som vill ha en fungerande invandring/integration som vad den är djupt konfliktfylld för kyrkans diakoner vars gemenskap är öppen för precis alla. Det är inte "dubbelmoral" att inse skillnaden mellan kyrka och stat. Det är tvärtom moral att inte väja för de dilemman som prövar människan i politiken. Bibeln lär oss att ditt tal ska vara "ja, ja och nej, nej." Det är en bra strävan. Men ingen livsbevandrad människa kan blunda för att det mest barmhärtiga och kloka ibland kan vara nja, kanske och det beror på.