Almqvist minns vi kanske bäst för hans bok "Det går an" (1839) där han drog en lans för kärlek utan äktenskapets formaliteter och där älskande kvinnor och män kan tillhöra varandra och kanske lämna varandra utan att prästen ska behöva lägga sig i med vare sig välsignelser eller förbannelser. Poängen med dikten om krusbären är att det är först när man lämnat sitt land som man ser hur mycket bra det ändå fanns/finns på den plats man lämnat. Vilket är en högst allmänmänsklig iakttagelse. Vilket i sin tur sannolikt är förklaringen till att strofen "blott Sverge svenska krusbär har" har levt kvar i det svenska folkminnet.
Så här på nationaldagen, och utan minsta fundering på landsflykt, kan det därför vara på sin plats att förhålla sig till några av de svenska krusbär som det vore minst sagt tråkigt att behöva sakna. För min del vill jag slå ett slag för krusbären verifikation och redlighet.
Staffan Dopping, veteranjournalist och redaktör från public service i statlig och privat regi (Kvartal) satte mig på spåret. I en krönika 4 juni redogjorde han för de olika "moden" som präglat journalistiken under decenniernas gång. Han lutade sig delvis på "en tegelsten till bok, som alla anställda i Sveriges Radio, Sveriges Television och Sveriges Utbildningsradio fick som gåva när den kom ut 2001: Spegla, granska, tolka. Aktualitetsjournalistik i svensk radio och TV under 1900-talet. (Prisma) . Boken, skriven av medieforskarna docent Monika Djerf-Pierre och professor Lennart Weibull, handlar visserligen om etermedierna – men de trender som beskrivs från 1920-talet och framåt är till stor del giltiga också för dagspressen."
Samhällsnytta, spegling, granskning och tolkning har ersatt varandra som paradigmer. Staffan Dopping skriver: "Det är klart att det skulle vara befriande om en mediedebatt år 2023 någon gång kunde rendera i ett ärligt makthavarsvar i linje med det här: Ja, det är ju helt enkelt så att vi numera har det här nyhetsmodet och då bryr vi oss mer om den här vinkeln och lyfter fram vissa perspektiv på andras bekostnad. Och därför ser nyhetssändningarna ut som de gör. Men det är nog en fåfäng önskan."
Staffan Dopping skulle för sin del gärna se "verifikation" som ett trendande mode inom journalistiken. Jag instämmer. Verifikation är ett svenskt krusbär som vi bör hjälpas åt att helt slippa sakna. Bra journalistik och annan officiell samhällsbeskrivnin ger sig gärna i kast med att just verifiera om det som sägs är sant eller myter/vandringssägner/hårdvinklade politiksanningar? Och visst lägger media och enskilda journalister här och där en del krut på att ta reda på sanningshalten i det som "allmänt sägs" i debatten. Aftonbladets krönikör Peter Kadhammar tog till exempel sig nyligen till före att försöka verifiera politiker- och medieuppgifter om att barnen (efter regeringsskiftet) är så hungriga att det märks på deras matvanor i skolbespisningarna. Kadhammar talade med rektorer på skolor i flera av de invandrarpräglade förorter där arbetslösheten och bidragsberoendet är som störst. Hans slutsats: "Hungrande skolbarn är en modern myt." (Aftonbladet 28 maj)
DN har sin avdelning "fakta i frågan" och annan media försöker verifiera sant/falskt på andra sätt. (Observera att "verifikation" är något helt annat än "granskning" som har som drivkraft att avslöja/bygga stories runt makthavares missgärningar. Verifikation är ett bredare begrepp där inte avslöjandet utan verifikationen i sig själv är huvudsaken.)
Men det generella beteendet är att media - som det mesta annat - är barn av sin tid och fast i sin tids nyhetsmodevinklar. En av dessa vinklar är att beskriva sociala problem som om de närmast uteslutande beror på så kallade "socioekonomiska utmaningar". Ett aktuellt exempel är den nya SCB-rapporten "Delat deltagande". Det speciella med den rapporten är att den både är ett utmärkt exempel på anpassning till modetrenden i omvärldsbeskrivningen och på berömvärd vilja och förmåga att med stor redlighet verifiera att skillnader i valdeltagandet i huvudsak handlar om demografi och inte om fattigdom och social utsatthet i sig självt.
Det långa pressmeddelandet om rapporten från statistikmyndigheten har den modekänsliga rubriken: "Valdeltagandet lägst i områden med stora socioekonomiska utmaningar." Däremot är innehållet i rapporten mycket detaljerat och så nära individnivå som en myndighet kan gå i ett land med lagstadgad valhemlighet. SCB verifierar väldigt stora skillnader - i fallande skala - mellan inrikesfödda och utrikesfödda.
Valdeltagandet sjönk som bekant med några procent mellan 2018 och 2022. Absolut inget ras, valdeltagandet ligger fortfarande på 82 procent. Men med tanke på den demografiska utvecklingen och med tanke på de stora skillnader i valdeltagande som finns mellan in- och utrikesfödda så finns det givetvis många anledningar att ta rapportens innehåll på stort allvar. Och ska detta allvar leda någonstans så gäller det att ha en verifierad och inte önsketänkt uppfattning om problemens grunder. Och då kommer man inte undan demografin; vilket också SCB - mellan raderna - skriver i sina slutsatser. Ett exempel: "Det finns samband mellan valdeltagande och familjesituation, att ha anhöriga som röstar, att vara sysselsatt snarare än arbetslös eller sjuk, samt mer resurser i form av utbildnings- och inkomstnivå. Skillnaderna i sannolikheten att rösta mellan inrikes födda och utrikes födda svenska medborgare kan inte förklaras av dessa indelningar mer än till viss del."
Jag saxar även några rader ur rapporten som beskriver utvecklingen ur en annan vinkel: "Jämfört med 2018 ökade antalet röstberättigade med 335 000 personer, varav utrikes födda ökade mest, med drygt 200 000. Födda i Sverige med två inrikes födda föräldrar var den enda gruppen där antalet röstberättigade minskade, med cirka 25 000 personer."
Frånsett det trendkänsliga pressmeddelandet där socioekonomin är allt och demografin inget och bortsett från ett lite ängsligt försök att i relativisera innehållet i sin rapport genom att "förtydliga att titeln på denna rapport framför allt syftar på att det är väldigt många människor som delar på upplevelsen att delta i svenska val", så är SCB: s samhällsinformationen ett föredöme när det gäller att verifiera tillvarons händelser på ett mycket redbart sätt. Stort tack för de båda svenska krusbären. Låt oss slippa sakna dessa krusbär när nästa mode etablerar sig i branschen för dem som har till uppgift att med redlighet som ledstjärna ta fram verifikat över samhällsutvecklingen.