När statsminister Magdalena Andersson på söndagskvällen talade på samma plats så strålade solen över den lite drygt femtusenhövdade publiken. Moderatledaren mötte sina ungefär tvåtusen åhörare i ett lätt duggregn. Vare sig väder eller publiksiffror ska övertolkas. Men de tjänar som illustration av förhållandet mellan de två som tampas om statsministerposten: Magdalena Andersson ligger i de allra flesta mätningar något före Ulf Kristersson. Socialdemokraterna är ganska så mycket större än Moderaterna. Magdalena Andersson leder ganska stort i de mätningar av det personliga förtroende som medborgarna känner för partiledarna. Det är väldigt jämnt när de båda blockens stöd ställs mot varandra. I någon enstaka mätning är det fördel för Kristersson men i de allra flesta är det en liten övervikt för Andersson. Kampen mellan blocken är därför den mest spännande och också den mest avgörande striden. Efter åtta år av överenskommelser och avtal och vildar och misstroenden och förlorade budgetvoteringar för regeringen så hoppas väldigt många i och utanför politiken på ett trendskifte efter valet den 11 september; nästa regering bör kunna samla majoriteter i riksdagen för den politik man vill föra. 

Ulf Kristersson talade på måndagen framförallt utifrån hans starkaste sidor: Sakfrågorna och blocket.

Ulf Kristersson och hans moderater har, i högre grad än Magdalena Andersson, ett faktiskt och offentligt samarbete med tre andra partier. I sitt tal lyfte han fram Kristdemokraterna för deras vård- och omsorgspolitik för äldre, Liberalerna för deras uppställning för hbtq-personer och Sverigedemokraterna för att de - ofta i motvind - lyft upp problemen med en alltför omfattande invandring. Tillsammans med M: s fokus på "arbetslinjen" gav Kristersson bilden av ett block - "partierna på min sida" - som talar med varandra som "vuxna människor" även om vi långtifrån är "överens om allt". 

Moderaterna har stort medborgarförtroende i många sakfrågor. Vilket märktes under talet. Kriminalitet, integration, bidrag, energi, kärnkraft, skatter, skola, återinfört tjänstemannaansvar, med mera liksom staplades på varandra i Kristerssons tal. Efter en halvtimmes lyssnande såg man inte längre skogen för alla träd som stod i vägen. Sakfrågor är ju det som en regering framförallt ska ta itu med och hantera; det har Kristersson rätt i förstås. Men Magdalena Andersson har också en stark poäng när hon framträder som en person med förmåga att utan skygglappar ta itu med viktiga saker för Sverige när så krävs och utan att i onödan styras av partiprogram. Det blir en intressant valrörelse. Just nu leder förmågan över saken.