Lennart Weiss är kommersiell direktör på fastighetsföretaget Veidekke och en profilerad bostads- och samhällsdebattör med klar S-lutning. Han driver med frenesi och kunskap en kritisk debatt med udden riktad mot de statliga kreditrestriktionerna vid bostadsköp. Weiss har vid minst ett par tillfällen röstats fram som bygg- och bostadsbranschens favorit som bostadsminister och han har en god och trovärdig plattform på internetsajten "bostadspolitik.se". Där la Lennart Weiss nyligen ut en arg artikel. Det som gör honom upprörd är maktens tystnad och arrogans. Jag förstår honom. Lennart Weiss är sannolikt en av den knappa handfull människor som fullt ut begriper sig på kombinationen av politik, företagande, pengar och jämlikhetsvärderingar. Trots det så bemödigar sig vare sig bostadsministrar eller generaldirektörer att svara på Weiss och hans kollegors kritiska frågor och inlägg om amorteringskrav och kontantinsatser som utestänger människor utan besparingar från möjligheten att köpa sig en bostad. Tystnaden och arrogansen från de offentliga makthavarna får Weiss tankar att vandra österut: "I grunden är det samma beteende som när Putin kallar Navalnyj ”patienten i Berlin” i stället för att nämna honom vid namn", var hans tillspetsade konkludering på bostadspolitik.se. 

Det här maktbeteendet från människor med offentliga uppdrag är stötande. Lennart Weiss nämner bland andra förre bostadsministern Per Bolund och Finansinspektionens generaldirektör Erik Thedéen som exempel på offentliga makthavare som aldrig säger sig "ha tid" att debattera och diskutera sin politik. De har därmed - med andra ord - inte tid att sköta sina uppdrag. Denna tidsarrogans är inte isolerad till bostadspolitiska sammanhang. Den erfarne reportern, chefredaktören på Kvartal och kolumnisten i DN Jörgen Huitfeldt tog nyligen upp "Ihjältigandets strategi" i en kolumn i DN. (29/3). Hans exempel är bland andra tystnaden från ansvarigt håll som mötte Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamns bok "Genusdoktrinen" och Ola Sandstigs bok ”De apatiska barnen – och samhället som svek”. Jag säger inte här att Weiss, Arpi, Wyndhamn och Sandstig nödvändigtvis har rätt i allt. Poängen är att den offentliga makten - som heller inte har rätt i allt - tillåts missköta sina uppdrag genom att fly just offentligheten. Tystnaden är ett effektivt sätt för makten att döda debatt och granskning: Kritikerna viftas bort. Inte minst därför att medierna låter makten hållas.