Spänningen mellan optimism och pessimism har många dimensioner. En är helt avgjort personlig. Ställda inför problem reagerar somliga med tankar om att "det här kan gå riktigt illa" medan andras attityd är "det här fixar sig nog på något sätt".
Det finns också politiska läsarter: Oppositionspolitiker ser hellre problem och misslyckanden medan regeringspolitiker hellre ser framsteg och lösningar. "Wir schaffen das", sa Angela Merkel. "Systemkollaps", sa Sverigedemokraterna. Angela Merkel är urtypen för en mycket van makthavare och SD urtypen för en mycket van opposition.
Merkels bevislinje för sin mer optimistiska hållning var i korthet att vi kommer att klara påfrestningarna med dagens höga invandrarantal eftersom vi har klarat många andra problem och påfrestningar tidigare i vår historia. SD: s bevislinje för sin mer pessimistiska bedömning var likadan fast tvärtom nämligen att etablissemanget har tidigare misskött så mycket med invandringen att de självklart kommer att missköta sig även denna gång.
Angela Merkel intog ett klokt mellanläge då 2015. Hon förnekade inte problemen men valde att lägga kraften på att hon och hennes regering hade den erfarenhet som krävdes för att ta hand om saken utan att störa i vardagen alltför mycket. I eftertankens kranka blekhet tänker hon nog att hon borde ha omfamnat problemen istället för att gå rakt på "Schaffen das." Maktens optimism, även av det behärskade slag som Merkel bjöd på, kan nämligen upplevas som väldigt provocerande av de som dagligen umgås med tillvarons mer jordnära problem.
Det är rentav så att politiska makthavare oftast bör vara mycket restriktiva med optimism. De kanske inte behöver gå så långt som en underbar själavårdare jag har mött några gånger som har ägnat flera år åt att "utforska sitt inre mörker." Men regeln är mer mörker än ljus. I den kloka politiken är pessimism och optimism delar av samma helhet.
"Vi kanske ser slutet på början," men så mycket återstår, sa Churchill på 1940-talet. "Vi är stolta men långtifrån nöjda," sa Persson på 1990-talet. På 1920-talet talade nobelpristagaren Romain Rolland (eller var det Antonio Gramsci som var först?) om att "Förnuftets pessimism och viljans optimism”, bör råda.
"Wir schaffen das", är ett uttryck för viljans optimism. Det är bra. Men förnuftets pessimism bör komma först; "det kommer att bli svårt att få rätsida på det här."