Pierre Schori har ett långt förflutet inom S och utrikesförvaltningen. I tegelstensmemoarerna "Minnet och elden" (2014) berättar han detaljerat om alla de utrikespolitiska åren; om kontakterna med terroristerna i PLO och om sina "sjutton personliga möten" med diktatorn Castro på Kuba. På DN Debatt sluggar Schori rätt så vilt om Natos "kärnvapenparaply" som "borgerliga partier" och "militära experter" så länge har velat att Sverige ska ställa sig under. Schori gillar nog inte samtiden. I sina memoarer konstaterade han att socialdemokratin har blivit en "rörelse utan rörelse" sedan Ingvar Carlsson förlorade valet 1991.
Jimmie Åkesson är partiledare för SD. Fredagen den 11 mars berättade han för TT att han och SD kan tänka sig att öppna för ett medlemskap i Nato. "Det är en positionsförändring från vår sida", sa Åkesson. I valplattformen som SD ska anta den här helgen finns en ny mening inklippt som ersätter gamla "alliansfria" meningar: ”Svenska säkerhetspolitiska vägval har historiskt lett till en unik fredsperiod för landet, detta arv bör även i framtiden tas tillvara.” Åkesson gillar nog samtiden. Under de fyrtio år som SD har ställt upp i val finns i höst för första gången chansen att partiet kan bli en del av ett regeringsunderlag. Vilket i så fall blir en helt ny resa för ett parti vars livsnerv under lång tid varit hård kritik mot etablissemangets gullande med invandring och utländska intressen som EU och Nato.
Många borgerliga opinionsbildare har mycket svårt för Pierre Schori och hans "socialistiska" eskapader. Jag är inte borgerlig på det sättet och har lättare för att se andra sidor av Schori. Han är en självtänkare med en enorm arbetskapacitet och stor bildning. Hans artikel på DN Debatt befäster hans politiska utanförskap. Utan minsta hänsyn till nuläget kör han fram samma argument som följt honom i decennier. Han står där han står.
Många liberala och vänstriga opinionsbildare tar starkt avstånd från Jimmie Åkesson och han "nazistiska" eskapader". Jag är inte liberal eller vänster på det sättet och kan se andra sidor av Åkesson. Han rör sig mot ett innanförskap och tar in nulägets krav på positionsförändringar. Med Nato är han nu på väg att göra vad Ingvar Carlsson gjorde med EG/EU för trettio år sedan. Han byter fot för att kunna stå kvar. Magdalena Andersson får tänka på fotarbetet hon också. Hon kan inte ha en riksdagsmajoritet emot sig i försvars- och säkerhetspolitiken.