Under det senaste veckoslutet tillbringade jag ett par dagar på Liberalernas landsmöte i Linköping. Vid sidan av allt politiskt spel och kannstöperier som omgärdar även Liberalerna så var landsmötet även en efterlängtad chans att ta in angeläget socialpolitiskt innehåll. Givet det parlamentariska läget är det naturligtvis inte konstigt att det politiska spelet mellan partierna har varit huvudsaken under lång tid. I längden är det dock förkastligt för politiken när partiernas positionerande styr partiernas politiska vilja.
I en mer sund politisk miljö ska det ju förstås vara tvärtom. Ett parti som gärna vill få något gjort på ett specifikt område undersöker möjligheter till samarbete i sakfrågan och anpassar sitt positionerande/spel till de sakpolitiska ambitionerna. Dagens omvända logik -först partipositionering och sedan politiskt innehåll - är riskabel på många sätt. Dels avtar intresset för politik i breda medborgargrupper och förtroendet för de främsta företrädarna/partiledarna är fjärran från de höga siffror som kunde räknas in för bara ett tiotal år sedan. Några positioneringsstrider i nutiden är särskilt kritiska. Störst betydelse har förstås besattheten av SD haft. Den reglerade och måttfulla invandringspolitiken har kraftigt försvagats med påföljande allvarliga problem i många samhällssektorer. I dagens hyperaktuella regeringsstrider har även låtsaslekarna om Vänsterpartiet och om den "breda mitten" stor betydelse. Positionen blir allt medan politikens sakfrågor förtvinar.
Mot denna bakgrund var det en lisa för själen att lyssna till L: s partiledare Nyamko Sabuni när hon talade på landsmötet. Hon tackade ombuden för det "tydliga mandat" hon fått att leda partiet i den viktiga valrörelse som väntar. Bortom höger och vänster och SD och V så ställde hon sig sedan mitt i flocken av människor och problem som verkligen behöver lösningar: "Flickor som riskerar bortgifte och könsstympning. Pojkar som skickas till uppfostringsresor till länder som deras föräldrar en gång flytt ifrån. Hade dessa försvinnande handlat om etniskt svenska barn så skulle det finnas ett kriscenter i varje region. Nu vacklar i stället alltför många. (--) Var finns barnkonventionen när dessa barn behöver den?"
Hon har rätt. Det är ett vacklande och poserande utan dess like i dessa avgörande socialpolitiska framtidsfrågor för Sverige. M och S borde - som i det förra tjugotalet - slåss om att göra gemensam sak med dessa reforminriktade liberaler.