Boken ”På stadig grund – Bygget av Lundbergs” av Jonas Malmborg ligger till grund för en serie artiklar på Folkbladet Söndags ledarsida. Boken gavs ut i november 2019 i samband med Lundbergföretagens 75 års jubileum. Boken skildrar personerna i och kring ett av Norrköpings största och viktigaste företag i modern tid. Det här är del sex.
De privata bostads- och byggföretagen hade det motigt i det socialdemokratiska Sverige vars regeringar hade det långsiktiga målet att all mark ”i och kring städerna ska ägas av kommunerna.”
Andra bolag som till exempel Volvo, Saab, Asea, SKF, Atlas Copco och Stora Kopparberg sågs närmast som delar av den framgångsrika, svenska välfärdsstaten. Medan de som tjänade pengar på fastigheter och bostadsutveckling ”fortfarande betraktades med viss misstänksamhet” från det styrande S-partiet.
1950-talet var också strukturomvandlingarnas decennium i Norrköping. Den gamla ”Yllestaden” fick reva segel när ”prislappen gick före nationalismen” för kunderna. Många textilarbetare friställdes när stora och små ylle- och textilindustrier fick slå vantarna i bordet när den utländska konkurrensen vällde in över landet. Tur i oturen var att andra industrier samtidigt växte. Holländska Philips radiofabrik – NEFA -, Svea Choklad och Celloplast är arbetsplatser som snart hyser alltfler forna textilarbetare på sina lönelistor.
Den socialdemokratiska kommunledningen i staden är en tämligen onostalgisk församling. Nedgångna och slitna hus och kvarter ska rivas för att ge plats för mer ljus och sanitet och yta för stadens innevånare. Under perioden 1947–1970 rivs ”sjuhundra bostadshus och ett trettiotal industribyggnader” i Norrköping, skriver Jonas Malmborg.
Norrköping ändrar snabbt karaktär. LO: s byggbolag, BPA, kooperativa HSB och kommunens Hyresbostäder sköter det mesta. De planekonomiska inslagen i politiken är dominanta. Kommunerna tilldelas kvoter med ett visst antal bostäder som ska byggas. Enligt ”På stadig grund” utmärker sig Norrköpings kommun för att ”göra sitt bästa för att främja de aktörer som ägs av kommunen eller av arbetarrörelsen.”
Lars-Erik Lundbergs lilla byggbolag får bida sin tid i vassen. Hans kompanjonskap med civilingenjören och folkpartisten Olle Lundström blev ett lyckokast. För att inte tappa tid i möjligen bitter väntan på att få bygga i Norrköping satte de båda igång att bygga i kommunerna Arvika och Västervik som var mindre politiserade än Norrköping.
I Katrineholm blev det ännu en lyckosam allians för L E Lundberg, denna gång med Tage Andersson och hans byggmästarfar Gunnar; AB Katrineholms Husbyggen såg ljuset 1952.