Det ligger väl i farans riktning att det blir något sådant som vi får uppleva. Av tonläget i riksdagskammaren att döma så tycks intresset vara mycket svalt för att partierna ska gå varandra till mötes för att ta itu med de stora samhällsproblemen.
Enpartiregeringen för Socialdemokraterna som formellt tillträder idag tisdag vilar endast på aktivt stöd från 101 av riksdagens 349 ledamöter. Strikt räknat så består Magdalena Anderssons regeringsunderlag endast av socialdemokrater och av den märkliga politiska vilden Amineh Kakabaveh. Inte så mycket att hänga i julgranen förstås.
Vid en pressträff i slutet av förra veckan då Andersson återigen nominerades till statsminister av talmannen fick hon frågan om vad en så pass liten regering skulle kunna åstadkomma?
Magdalena Andersson svarade att hon har ungefär samma läge som ”regeringen i Danmark” som får förhandla med riksdagens partier om den vill få något gjort. Danmarks statsminister Mette Frederiksen (S) har onekligen varit framgångsrik i den genren. Att Magdalena Andersson tänker i de banorna känns bra. Utsikterna att få till en block av partier på S-sidan är för stunden inte särskilt ljusa. Socialdemokraterna är heller inte så förtjusta i block. Det nyligen avslutade Januariavtalsblocket visade att det blev ganska dyrt – politiskt och anseendemässigt – för S att behålla statsministerprivilegiet.
I sak är det något i linje med C-ledaren Annie Lööfs tämligen utskällda hållning om ett slags förhandlingsdemokrati i den ”breda mitten” som Magdalena Andersson eftersträvar. Fast med den viktiga skillnaden att alla riksdagspartier får anses i ingå i den breda mitt av partier som det kan förhandlas med. Ingen annan hållning är möjlig och seriös för en enpartiregering. Ofoget med ”röda linjer” mot partier är fördummande och förlamande. Genom att högerpartierna och SD hunnit en bra bit på sitt blockbygge och med tanke på att splittringen mellan, V, C och MP är som den är så kan kanske inte Magdalena Andersson hinna med så mycket mer än att markera och tydliggöra sin ”danska” ambition att ta itu med tunga samhällsproblem som gangstermördande, elektricitet, arbetslöshet och migration genom förhandlingar med alla intresserade partier. Det är vackert så. Och snart är det som sagt val.