Partiledardebatten i Agenda på söndagskvällen inleddes intensivt och spretigt. Såsom politikens yta numera är. Det var inte lätt för programledarna att hålla ordning i klassen när partiledarna drabbade samman. Centerpartiets ledare Annie Lööf var väl den som tydligast använde sin talartid den första timmen för att försvara och dramatisera de"röda linjer" gentemot "ytterkantspartierna" Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet som tidigare dragits upp. Vänsterledaren Nooshi Dadgostar fick höra att hennes politik fick Annie Lööf att känna "DDR-vibbar" medan centerledaren markerade att hon kände "förakt" inför SD: s tal om att en del av det ökande kvinnovåldet berodde på "importerade värderingar" som kommit till Sverige genom en "ansvarslös invandring" som Jimmie Åkesson talade om i debatten. 

Det är lätt att inse Annie Lööfs behov av att göra sådana tydliga markeringar gentemot V och SD. Hon behöver starka argument för att motivera sitt samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet i Januariavtalet. Behovet av argument har inte minskat sedan Liberalerna beslutat att lämna Januariavtalet till hösten för att istället samverka med M, KD och SD för en ny regering efter 2022. Partiledardebatten visade tydligt att det är nya "block" på gång inför det kommande valet. I frågor om el, energi, kärnkraft, om den starka kritiken mot hur de så kallade Pisa-mätningarna i skolan har gått till och om den kommande migrationspolitiken visade Agendadebatten att fyra partier står mot fyra partier. Detta har möjliggjorts genom att Centerpartiet har bytt sida och genom att Sverigedemokraterna räknas in i regeringsunderlaget på Ulf Kristerssons sida. Miljöpartiets nya språkrör Märta Stenevi debuterade i de här sammanhangen. Hon tog för sig på ett optimistiskt sätt. Hennes utåtriktade mångordighet visade dessutom på de grader av flummighet som präglar miljöpartiets verklighetssyn. Stenevi upprepade flera gånger att politiken framförallt skulle vara stark när det gällde förmågan att förebygga våld mot kvinnor genom att se till att inga flickor blir "tafsade på" i skolan eller på "McDonald´s". Hur politiken skulle kunna åstadkomma något sådant blev dock osagt. Önsketänkande om hur saker och ting borde vara hör inte hemma i seriös rikspolitik. Det politiken här och nu kan göra är att se till att våldsverkare i nära relationer straffas hårt och att kvinnor och barn skyddas och får starkt stöd. Stefan Löfven hämmas av att behöva ta hänsyn till regeringspartnern MP i dessa och närbesläktade frågor. Han och Socialdemokraterna riskerar att dras in i en låtsasvärld. 

Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar tog också plats i debatten. Hon påminner i mångt och mycket om SD: s Jimmie Åkesson i fornstora dar. Vid ett par tillfällen talade Dadgostar om de "övriga partierna" som en klump ungefär som Åkesson gjorde under sina framgångsrika genombrottsår. Nooshi Dadgostar har möjligtvis en nyckelroll för politikens fortsatta utveckling i Sverige. Vänsterpartiet är så pass stort att deras inställning i tunga och viktiga frågor kommer att bli viktig. Framförallt kommer en eventuell samverkan mellan Centerpartiet och Vänsterpartiet att ha stor betydelse. Den samverkan kändes långt bort i Agenda på söndagskvällen.Men saker och ting kan som bekant ändras. Vi får se.