Årets ekonomipristagare till Alfred Nobels minne heter Daron Acemoglu, Simon Johnson och James Robinson. De får mig att tänka på Douglass C North - salig i åminnelse - som fick ekonomipriset 1993. Hans forskning om institutioners betydelse för samhällsutvecklingen var en intellektuell ögonöppnare för mig. Jag läste hans bok "Institutionerna, tillväxten och välståndet" som gavs ut på SNS förlag med stort intresse. Som uppväxt i en traditionell socialdemokratisk industrimiljö var jag intuitivt och känslomässigt redan medveten om institutionernas betydelse för att Sverige var som det var. De institutioner jag främst tänkte på var den klassiska treenigheten mellan Socialdemokraterna, LO och Wallenbergssfären som under min politiska varseblivning oftast framgångsrikt såg till att det svenska samhället utvecklades marknadsekonomiskt, socialt och demokratiskt stabilt. 

Årets ekonomipristagare fortsätter i mångt och mycket på samma tema. Kungliga Vetenskapsakademin skriver i sitt pressmeddelande den 14 oktober att Acemoglu, Johnson och Robinson "har visat på vikten av samhällsinstitutioner för ett lands välstånd. I samhällen med rättsosäkerhet och institutioner som exploaterar befolkningen skapas ingen tillväxt eller förändring till det bättre. Deras forskning hjälper oss också att förstå varför."

De samhällsinstitutioner som de främst uppehåller sig vid är sådana som är inkluderande och underbygger gemensamma intressen som till exempel tillit och demokrati. De nämner särskilt demokratins maktdelning - där den styrande eliten inte främst berikar sig själva och sina klienter - och framhåller även samhällsinstitutioner som likhet inför lagen, äganderätt och yttrandefrihet. 

Mattias Svensson på Svenska Dagbladets högerlutande ledarsida utvecklar intressanta tankegångar utifrån årets ekonomipristagare. Han skriver: "Sverige var inte fattigt på 1800-talet för att Storbritannien var rikt. Tvärtom kunde vi också bli rika när vi kopierade reformer som näringsfrihet och demokratisering." (15/10)

Forskaren Hedi bel Habib (Folkbladet 15/10) diskuterar i samma anda hur dagens fattiga och "asylproducerande länder" (likt Sverige på 1800-talet) skulle kunna vända på kuttingen och handledas in på det demokratiska och ekonomiska institutionsbyggandets stig istället för att fortsätta på dagens eländiga väg.

Nobelpristagarna visar oss, kort sagt, hur vi bortom förlegade ideologiska institutioner till höger och vänster kan bidra till att fler folk och länder blir friare och rikare utan att för den sakens skull göra andra folk och länder fattiga och fångna.