Att låna pengar torgförs som en billig universallösning på alla tänkbara problem. Stater ska och bör givetvis inte betala allt på löpande räkning. Stora investeringar som till exempel statliga vägar, järnvägar, hamnar och flygplatser bokförs redan idag över flera år. Man kan tänka sig att delar av den nödvändiga militära och civila försvarsupprustningen av Sverige (och Ukraina) finansieras med en ökad skuldsättning. Andra talar om behovet av stora lånefinansierade statliga satsningar på energi och klimat och bostadsbyggande och allt vad det nu kan vara.

Att låna pengar är dock långtifrån gratis. Pandemiårens väldiga, globala utsläpp av pengar utan täckning bidrog starkt till en våldsam penningvärdeförsämring som ännu slår hårt mot många löntagare, stater och företag. Att föra en ansvarsfull ekonomisk politik där man rättar mun efter matsäcken blir liksom aldrig omodernt.

Magdalena Andersson har under åren fått ta emot mycket kritik för att hon stått upp för Göran Perssons budgetmoral (och boktitel) "Den som är satt i skuld är icke fri" från 1998. Hon har dock hållit en kylig attityd till alla dem som försökt vifta undan erfarenheterna från de ekonomiska saneringsåren på 1990-talet då massarbetslöshet, konkurser och sociala nedskärningar gjorde tillvaron svår och tung för många svenskar. 

Eländet den gången byggdes upp under många år av inflations- och devalveringsekonomi. Regeringar och riksdagar från 1970-talets början och ett tjugotal år framåt tog inte på allvar itu med de grundläggande problem som drabbade samhällsbygget då rekordårens stadiga tillväxt upphörde. Manipulationer av kronans värde höll skutan någorlunda flytande fram till den 19 november 1992 då Sverige fick ge upp det politiska kronförsvaret och ta sig an realpolitikens bekymmer.

God budgetdisciplin har sedan dess avsevärt förbättrat vårt läge. Vilket gör att det idag nog finns möjligheter att öka statens skuldsättning för något angeläget och långsiktigt syfte. Men det gäller att värna den konservativa budgetmoralen. Vi har stora utgiftsposter i den dagliga driften av Sverige. Pensionerna behöver en bättre avgiftsfinansiering, rättsstaten kommer att behöva mycket stora tillskott under många år, arbetslinjen behöver en gedigen och resursrik upprustning. Lättsinnigt lånesprättande kan raskt kasta oss tillbaka till skuldfällans elände,