Det är den tanke som biter sig fast hos mig sedan jag tagit del av betänkandet från "Utredningen om en mer likvärdig skola" (SOU 2020:28) som släpptes i början av veckan. Likvärdighetsbegreppet tycks nu helt ha slagit klorna också i socialdemokratin. Politikens fokus förefaller vara inriktat på vilka individer som går i vilka skolor istället för på att alla elever i alla skolor ska ges nödvändiga kunskaper och färdigheter. Skolans bidrag till ett mer jämlikt och likvärdigt samhälle är kunskap. Likvärdighet är inget verksamhet medel för en sunt jämlikhetsintresserad reformator. Likvärdigheten inom skolväsendet kan faktiskt öka om de bästa skolorna blir sämre. 

Den stora tyngden i socialdemokratin är det kollektiva anslaget: Alla; inte bara några. I utredningens betänkande ansluts till den romantiserade och lätt historieomskrivande berättelsen om den svenska grundskolans uppdrag och mening när den introducerades 1962. Uppdraget var lika stort som enkelt: Alla - även arbetarbarnen och även barnen som växte upp i skolmotarbetande hemmiljöer - skulle få fler år i skolan och mera kunskaper för att kunna skapa sig bättre liv och bättre och mer jämlika samhällen. 

Jämfört med dagens mångfald i samhället var Sverige av 1962 års modell mer homogent till sin sammansättning. Tidningen Barometern (27/4) citerar ur Svensk statistisk årsbok från det året. Att få till en "allsidig social sammansättning" i skolorna var inte särskilt svårt eftersom det inte fanns så många sidor att ta hänsyn till. De flesta männen var industriarbetare, många kvinnor var hemmafruar, få var födda utomlands; det fanns 600 personer med ursprung i Afrika och inga från Mellanöstern. 

I dagens mer mångsidiga samhälle krävs det stora och skarpa insatser för att ge bättre skolor och mera kunskaper och färdigheter till inte minst barn från Afrika och Mellanöstern i fattigsegregerade bostadsområden. Vägen dit är enkel, stor och svår: Alla skolor ska ge alla barn goda kunskaper och kompetenser. De flesta skolor i Sverige är också bra. De flesta elever lär sig, utvecklas och trivs på sina skolor. 

Några hundra grundskolor i Sverige är mycket populära och har långa köer. Kösystemet behöver nog reformeras och öppnas upp. Men vore jag utbildningsminister så skulle jag lägga den stora kraften på att förmå de kommuner och utbildningsbolag som driver de mest framgångsrika och populära skolorna att öppna en skola till; helst i ett fattigsegregerat område. Då skulle det börja hända saker. För alla.