Kung Carl XVI höll sitt jultal till folket på juldagen.
Kungen visade än en gång att han är kung på att hålla balansen mellan folklighet och kunglighet. Vilket är en svår konst; inte bara för kungar ska sägas. Många makthavare inom politiken förhåller sig till folklighet på plumpa och nedsättande sätt. Innehavare av till exempel statsrådsuppdrag, eller av kungamakten har att förhålla sig till psykologiska och ofta oklart uttalade medborgerliga krav om 1: Insikt om att man inte är förmer än någon annan och 2: Insikt om att man inte är "en av oss". En balansgång som kräver sin kvinna och man.
10 januari 2005 höll kungen ett tal i en svår och traumatisk tid för tiotusentals familjer i Sverige. Tsunamikatastrofen i Sydostasien på annandagen 2004 hade tagit hundratals svenska liv. Regeringen var pressad av interna bråk om bristande beredskap och av stark kritik för att staten upplevdes vara senfärdig med att få hem döda och levande offer för katastrofen. Då klev kungen fram och medlade i det spända läget mellan folk och etablissemang. Jag vet något om de här sakerna", sa kungen och anspelade på sin egen pappas död i en flygolycka när kungen var mycket liten. "Tänk om jag, som kungen i sagorna, kunde ställa allt till rätta och sluta berättelsen med “att sedan levde de lyckliga i alla sina dagar”. Men jag är, precis som Ni, bara en sörjande, sökande medmänniska", sa kungen utan att sticka under stolen med att han faktiskt är kung.
Även juldagens tal kretsade om död och saknad: "Kanske saknar du någon som borde ha suttit bredvid dig just nu. Ett barn. En livskamrat. En förälder eller ett syskon. En god vän eller en kollega. Jag kan inte säga något som fyller det tomrummet. Men jag vill ändå, på detta sätt, sända en hälsning och en tanke till dig", sa kungen och markerade elegant att kungen också är människa.
Viljan att framstå som folklig kan som sagt också framstå som plump och nedsättande. Ambitionen må vara vällovlig; makthavaren vill utstråla och uttrycka liknande känslor som man antar frodas i folkdjupet för att på så sätt skapa närheter och samband mellan väljare och valda. I själva verket kan dylika manövrar emellertid vara mycket avslöjande och avståndsskapande. Fördomar om att det mest folkliga som finns är ilska, svordomar och hämndlystnad leder till fler statsråd som säger sig vara förbannade, vilket leder till fler medborgare som undrar om regeringen mest sitter och svär och muttrar över sakernas tillstånd?