Inspektionen för vård och omsorgs (IVO) granskning av landets äldreboenden vård av Coronasjuka ställer saken på sin spets. Är en gammal människa mindre värd än en yngre? Leder detta rent av till en reviderad samhällsmodell?
IVO: s rapport är förödande läsning för ett antal kommuner. Hälften av alla som hittills har dött i covid-19 bodde på särskilda boenden. Utav dem bodde 70 procent i 40 av landets kommuner.
Vilka avslöjar inte IVO, men det kommer rimligen ändå att leda till en diskussion om kommunernas men också regionernas kompetens att sköta vården i sådana krislägen som en pandemi.
Särskilt som hälso- och sjukvårdsdirektörer för regionerna i bland annat Stockholm och Västra Götaland vittnar till IVO om att de i början av pandemin hade behandlingsbegränsningar för äldre personer. Även om det fanns behov av sjukvård skulle vården ske på äldreboendet i vissa fall utan individuell behandling, utan individuell bedömning av läkare och utan syrgas. Det för tankarna till forna tiders ättestupa.
Covid-19 är ett lömskt virus, men det är inte pesten som drabbat oss. Med social distans, begränsningar av folksamlingar och hemarbete kan samhället fungera någorlunda utan att dödstalen rakar i höjden.
Men på en punkt är alltså misslyckandet totalt. Smittan tog sig in på de särskilda boendena på grund av otillräckliga lager av skyddsutrustning och bristande kompetens hos personalen. Det bör leda en rejäl diskussion om hur kvaliteten i äldreomsorgen kan höjas rejält, men också om hur vår samhällsmodell fungerar.
Precis som vid skogsbränderna för några somrar sedan har det visat sig att samordningen vid kriser inte fungerar.
Självständiga kommuner och regioner är inte optimalt när det blir akut läge och bränder eller virus ska isoleras snabbt.
Det verkar ligga mycket i att kommunerna och regionerna är för små för att klara sin uppgift som bland andra professor Martin Ingvar hävdar. Det är regionernas ansvar att hålla beredskapslager. Det sköttes inte och det som fanns gick i första hand till sjukvården. Kommunernas äldreomsorg fick vänta.
Martin Ingvars slutsats är att 21 regioner som alla gör på sitt sätt omöjliggör nationell samordning. Lägg till det alla kommuner där finns stora möjligheter att skylla på varandra eftersom ansvaret är otydligt.
Vem vet? Kanske leder pandemin så småningom större regioner, färre kommuner och en statlig instans som har makt och befogenhet att verkligen ta ledningen och samordna insatserna när nästa kris kommer, alldeles oavsett vad det är.
Anders Jonsson