Kollektiva minnen bygger gemenskap och respekt

På årets nationaldag den 6 juni firar Sverige 500 år som nationalstat. Av det jag sett och hört verkar det inte vara några större festligheter på gång. Det borde det vara.

Ett mer än 20-årigt minne av kronprinsessan Victorias då avklarade militära chefskurs. Till vänster Karlis Neretnieks, då rektor på Försvarshögskolan. Till höger dåvarande ÖB Johan Herderstedt som fick inleda bantningen av det svenska invasionsförsvaret.

Ett mer än 20-årigt minne av kronprinsessan Victorias då avklarade militära chefskurs. Till vänster Karlis Neretnieks, då rektor på Försvarshögskolan. Till höger dåvarande ÖB Johan Herderstedt som fick inleda bantningen av det svenska invasionsförsvaret.

Foto: TT

Krönika2023-01-30 05:15
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I lördags (28/1) träffade jag generalmajor Karlis Neretnieks för att göra ett program i podden "Widar Möter." Utöver att vara en av Sveriges mest meriterade och erfarna nu levande militärer så är Neretnieks en bildad, klok och beläst person; med en lätt dragning åt de filosofiskt underfundiga perspektiven.

Under vårt samtal efterlyste han ett större politiskt intresse för att lyssna på historikerna. När Sovjetunionen kollapsade och det kalla kriget lades till handlingarna så startade en våg av militär nedrustning i Sverige och annorstädes. Historien antogs tämligen allmänt ha "tagit slut". De hyfsat goda hade vunnit. Marknad och demokrati hade segrat över kommunism och despoti. "Om kanske 80 procent av det militära försvaret lades ner så avvecklades 100 procent av det civila försvarets beredskap", säger Karlis Neretnieks i podden. Hans poäng är att om de ledande politikerna hade lyssnat på historikerna, istället för att bli rusiga av den korta samtidsandan, så hade man inte rusat iväg på det sätt som man gjorde. Historikerna vet nämligen att det alltid kommer andra tider. Efter Sovjet så kom Ryssland tillbaka.

Även statsvetaren Andreas Johansson Heinö påminner i sin kolumn på DN: s ledarsida (29/1) om behovet av att lyssna mer på historikerna. Han skriver rätt och rådigt om den "närmast maniska" jakten på svenskhet och svenska värderingar som brutit ut i spåren av SD: s framgångar i valbåsen. Hans poäng är att vi istället, med historikernas hjälp, borde använda den rikedom som det innebär att leva i en av världens äldsta nationalstater: "Frågan om nationell sammanhållning är viktig att diskutera. Det är svaren som är problematiska. I stället för denna jakt på sådant som tros kunna förena oss här och nu – livsstil, kultur, åsikter, värderingar, språk – borde vi öppna för möjligheten att stötta upp gemenskapen genom starkare kollektiva minnen."

Det finns ett så kallat organiskt folkbegrepp. Nationalstaten Sverige är inte bara här och nu utan faktiskt summan av allt och alla som varit sedan Gustav Vasa valdes till kung den 6 juni 1523. Det vore kanon med en historisk kanon om kollektiva minnen som lär oss att det alltid kommer andra tider och som gör oss något lite mindre självupptagna och inte fullt så uppslukade av samtidens ofta respektilösa navelskåderi. Det är ett stort slöseri att låta nationalstatens kollektiva minnen ligga i träda.