Ute på möten och sammankomster och i tidningsspalter och tyckarpaneler klagas regelbundet över bristen på "stora och samhällsförändrande reformer". De som klagar mest på reformbristen är oftast personer som har sin politiska håg en bra bit ut till vänster och höger i den politiska cirkeln; de ligger således ganska nära varandra i sin syn på behovet av en mer grandios politik.
Det hör förstås till saken att påståenden om bristen på stora reformer inte är särskilt faktatunga. Under de senaste knappa trettio åren har vi blivit medlemmar i såväl den Europeiska unionen EU och i den västliga försvarsalliansen Nato. Det är faktiskt svårt att tänka sig större och mer på djupet samhällsförändrande reformer än dessa.
Att de som klagar över reformbristen inte räknar in Sveriges införlivande i EU och Nato i katalogen över stora reformer beror sannolikt på att dessa medlemskap inte framstår som särskilt önskvärda för de klagande. Men det kan också handla om lite udda uppfattningar och önskemål om vad stora reformer är för något. Vilket i sin tur antagligen bottnar i tämligen egna perspektiv på vad politik är. Det som förenar ytterkanterna i politiken är bland annat en mycket stark tro på politikens magnifika förmåga att omdana samhällen och människor på tvärs mot samhällsutvecklingen och på tvärs mot hur vi människor är och på tvärs mot fysikens och naturens lagar.
Andreas Ericson (SvD 23/9) citerar i ett litet mästerstycke på ledarsidan den franske generalen Pierre Bosquet som under Krimkriget kommenterade hur det "ståtliga brittiska kavalleriförbandet mejades ner till nästan sista man genom att rida rakt mot ryska kanoner: Det är magnifikt, men det är inte krig." Krig är ju ett slags brutal förlängning av politik. Och en del uttryck som låter politiska kan vara både storslagna och rättrådiga - precis som det ståtliga kavalleriförbandet -, men det gör dem inte nödvändigtvis till politik.Det handlar om saker som är lätta att instämma i. Om klimatomställningen som måste genomföras. Om saker som bara ska vara på ett sätt. Wir schaffen das. Det ofta återkommande ”politiken har nu bestämt att…” och så antas någon slags naturlag ha uppstått. Men politiken skapar inga naturlagar. Ibland räcker det med en opinionsundersökning för att den politik som nyss morskt pekat åt ett håll ska byta till det motsatta", skriver Andreas Ericson. Så klokt och sant.
Medlemskapen i EU och Nato är två exempel på kanske inte alltid så magnifikt storslagen följsamhet och anpassning från det politiska. Saker och ting händer på marken och ute i de breda ekonomiska, militära och kulturella verkligheterna innan saker och ting händer i politiken. Då svensk politik öppnade sig för såväl EU som Nato så var det socialdemokratiska statsministrar som drog i startsnöret. Ingvar Carlsson och Magdalena Andersson lämnade båda två sina klassiska motståndspositioner mot EU och Nato. De såg behovet av följsamhet mitt i de kriser där de befann sig. Carlsson hade att hantera en begynnande ekonomisk kris och Andersson fick i sin tur ta hand om ett hotande storkrig inpå knutarna när ryssen kastade sig över Ukraina.
Politik bör kort sagt hålla sig på jorden. Två steg fram och ett steg tillbaka. Gör reformer när det krävs. Ägna övrig tid åt god och klok samhällsförvaltning. Det är politik. Även om det inte är så magnifikt.