Jag är ingen filmkännare för fem öre. Och jag har inga planer på att låtsas vara nåt åt det hållet heller. Den lilla modiga tidskriften Kvartals avslöjande om att de skattefinansierade institutionerna Filminstitutet och SVT två gånger i rad finansierat, prisat och samproducerat (SVT) högst tveksamma "dokumentärer"; är emellertid inte i första hand en fråga om filmpolitiskt finlir. Det är betydligt allvarligare än så. Filminstitutet är självklart ingen jätte i sanningsbranschen och väger därför lätt som en fjäder i de här sammanhangen. Verksamheten är dock helt finansierad av medborgarnas pengar - via staten - och det bör självklart ställas höga krav på noggrannhet på den som handhar skattemedel. Men sitsen är självklart värre för SVT. Hela det moraliska fundamentet för skattefinansierad public service är ju att leverera det som staten i sitt utgivna sändningstillstånd beskriver som att sändningsrätten ska "utövas opartiskt och sakligt" (--) SVT ska före sändning av program så noggrant som omständigheterna medger kontrollera sakuppgifter i programmet. Ämnesval och framställning ska ta sikte på vad som är relevant och väsentligt." Eller med andra ord: En dokumentär bör vara en dokumentär. Vilket det är högst tveksamt om "Abolis resa" och "Sabaya" kan sägas vara.
Kvartal har förvisso skickliga journalister med starka public service hjärtan. Men redaktionen är liten. Att Kvartal i november 2021 (Abolis resa) och nu i maj (Sabaya) i efterhand har gjort det jobb som SVT borde ha gjort innan publicering och "kontrollerat sakuppgifter i programmen" är självklart en styrka för Kvartal. Men en allvarlig nesa för SVT. Känslan är att man på SVT blev så betuttade i innehållet att man glömde kolla om det man var med om att producera var sakliga dokumentärer och inte delvis konstruerade och fejkade filmer.
Nu har "lilla public service" på Kvartal gjort vad stora public service på SVT själva borde ha gjort. Det sämsta SVT kan göra i det här läget är att vifta bort kritiken från sin lilla kusin med ikonen Jörgen Huitfeldt i spetsen. Det räcker i sanning med det bortviftande som Sveriges Radio ägnat sig åt när det gäller kritiken mot de uppenbara lögner om Ebba Busch som sänts ut av public serviceredaktionen på Radio Sweden.
Alla kan göra fel; herre gud så är det naturligtvis. För institutioner som SVT och SR är det emellertid avgörande att felen görs i spridda skurar och åt olika håll. Även en lätt känsla av att betuttelse för ett visst innehåll har med felgörandet att göra är djupt skadlig för förtroendet. Och public service utan förtroende finns det ingen medborgerlig nytta med.