Vilket är en spegling av hur politiken ser ut för tillfället. Arbetslösheten i Sverige är förstås mångfacetterad och sammansatt. Att långtidsarbetslösheten domineras stort av människor som har flyttat hit från platser utanför Europa är hur som helst ett faktum som Löfven gärna talar mindre om och som Kristersson gärna talar mer om. Givet problemens omfattning så är det inte konstigt att oppositionen är betydligt mer offensiv än vad regeringen är. Men Ulf Kristersson har en poäng när han pekade på det märkliga i att en arbetarrörelseregering inte är mer bekymrad över arbetslösheten än vad den framstod som under partiledardebatten. Migrationspolitiken och dess koppling till arbetslösheten har utvecklats till ett sänke för Socialdemokraterna. När Socialdemokraterna nu snart väljer sig en ny partiledare och därmed möjliggör en nystart inför valrörelsen så har den nya partiledaren Magdalena Andersson chansen att förbättra partiets attityd i de här frågorna. Det duger inte att förneka att problemen ser ut som de gör. Bättre är att ta upp en tävlan om relevanta lösningar på problemen som - alldeles oavsett var de arbetslösa kommer ifrån - är helt och fullt klart svenska. Förnekelse av arbetslöshetens orsaker och bakgrund är en återvändsgränd. Det tror jag alla inser. Socialdemokraterna bör inte binda upp sig i politiska relationer där sådan förnekelse är relevant för makten.
SVT: s upplägg för debatten var att fokusera på fyra frågor - arbete, kriminalitet, skola och klimat. Varje fråga inleddes med en duell mellan två av partiledarna. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson såg föredömligt till att infoga en femte duell till dagordningen. Miljöpartiets Per Bolund hävdade sin vana trogen att oppositionen var "blåbrun". Åkesson blixtrade till och frågade vem i oppositionen som är "brun"? "Är det mig du kallar för nazist?" sa Åkesson och spände ögonen i Bolund; som blev svaret skyldig. I nästa inlägg från Bolund talade han om oppositionen som "konservativ". En bra städinsats av Jimmie Åkesson. Ofoget med "blåbrun" är dumheter som bör reserveras för Aftonbladets ledarsida och andra extremer. Och bra av Per Bolund att ändra sig. Oppositionen är högerkonservativ och har givetvis inget med nazism att göra.
SVT hade möblerat studion utifrån höstens budgetverkligheter. Centerpartiets ledare Annie Lööf stod därmed närmast regeringens Löfven och Bolund. Och vid sin sida hade hon vänsterpartiets Nooshi Dadgostar. Annie Lööf ska förhoppningsvis kunna ingå i ett regeringsalternativ med socialdemokraternas Magdalena Andersson här framöver. I så fall bör Annie Lööf ha ett stort inflytande. I den stundtals lite gapiga partiledardebatten framstod Annie Lööf som mest sansad och samlad av alla. Hon är en person som borde ges chansen att på allvar påverka Sveriges framtida utveckling på många områden.
Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar tycktes vara överladdad inför debatten. Hon hade en speed och en stundom osammanhängande argumentation som inte så lite påminde om SD för några år sedan. Stefan Löfven gjorde sin sista partiledardebatt i och med kvällens debatt. Löfven är i mina ögon en resonabel, förnuftig, klok och mycket bra person. Han har dock aldrig gillat debatter av det slaget som SVT bjöd på under söndagen. Jag tror han tycker det är rätt så skönt att slippa komma tillbaka.