Frågan gällde "pengar till välfärden." Sjöstedt ville att staten omedelbart bums skulle skeppa över många mer miljarder kronor till kommuner och regioner än de många miljarder som staten redan bidragit med. Magdalena Andersson inser naturligtvis att det under ganska lång tid framöver kommer att behövas ökade anslag till vården och omsorgen. Dels för att täcka upp för minskade skatteintäkter på grund av stigande arbetslöshet och dels för att ge möjligheter till uthållighet och till förstärkningar i sjukvården och äldreomsorgen.
Men finnsministern behöver samtidigt prioritera. Staten har inte några egna pengar eller några egna medborgare; vid sidan av de kommunala och regionala. Offentliga utgiftsökningar - var de än uppkommer - har att betalas av skattebetalande människor i Sverige. Och utgiftsökningarna har stuckit iväg dramatiskt samtidigt som delar av näringslivet har drabbats av dramatiska intäktsbortfall. Det som redan nu på allvar behöver börja diskuteras offentligt är vilka utgifter och verksamheter som kan behöva stå tillbaka för att det allra viktigaste ska fungera. I 1990-talets finanskris sa vi att "Verksamheter går före transfereringar." Skulle det hålla som styråra även nu? Eller krävs det hårdare bandage typ "Sjukvård, äldreomsorg, grundskola och rättsstat; allt annat får räkna med nedskärningar och försämringar under en period?
Debatten mellan Jonas Sjöstedt och Magdalena Andersson blev mot denna bakgrund tämligen snabbt, tämligen ointressant. Det blir liksom en debatt mellan en som är på låtsas och en som är på riktigt. Allt nu och till alla är en hållning som bara är möjlig för den som inte ens i sina vildaste fantasier eller mardrömmar kan se sig själv ta plats i en ansvarsfull regering. Sjöstedt säger sig tala för även Moderaterna och Kristdemokraterna; gör inte S som V vill så kommer Sjöstedt att aktivera den "utgiftskoalition" som redan vid några tillfällen övertrumfat regeringen. (Eftersom V är ett fiiiiint parti som inte talar med "rasister" så nämnde inte Sjöstedt att han är beroende av att som tidigare även göra gemensam sak med SD för att få majoritet. Men så är det.)
Här har Jimmie Åkesson en chans att göra skillnad. Han kunde ställa sig vid Magdalena Anderssons sida och säga stopp till oövertänkta utgiftskaruseller. Det värsta hotet mot de sjuka, de äldre, mot lag och ordning och mot kunskap är faktiskt en stat som låter det bli som det blir.