För ett par dagar sedan - 30 december 2021 - vinterpratade Bi Puranen i Sveriges radio. Bi Puranen är docent i ekonomisk historia och generalsekreterare i organisationen World Values Survey som under flera decennier undersökt människors värderingar, uppfattningar och övertygelser. När jag lyssnade på Puranens behagligt visa och medmänskligt omdömesfulla program i radion kom jag att tänka på en text av henne som sedan ganska länge ligger i min mapp för "Pangartiklar om politik". Texten är en essä som publicerades i Kvartal den 27 augusti 2020. Innehållet är av sådan art och kvalitet att det borde kunna skapa en plattform för det kommande årets/årens migrationspolitik i Sverige. Tänk om vi kunde komma bort från det tröttsamma "politrukandet" i dessa samhällsformerande frågor? Tänk om vi kunde slippa rasismandet, förnekandet, dumheterna och halvlögnerna i de här sammanhangen? Tänk om vi kunde bygga upp en mindre ängslig och mer mogen offentlig/politisk förvaltning som handhar invandringspolitiken på ett kunskapsunderbyggt, tillitsfullt och pragmatiskt sätt?
Jag vet att enskilda texter mycket sällan - om ens någonsin - har sådana omvälvande och direkt påverkande effekter som jag ger uttryck för ovan. Det är materiella och politiska förhållanden på marken som styr våra tankar och texter; snarare än tvärtom. Men utveckling är ett växelspel mellan teser, antiteser och nya teser. I det här fallet är det materiella förhållanden på den svenska invandringsmarken som är tesen. Väldigt många utomeuropeiska invandrare har kommit till Sverige under de senaste 20 åren. Sverige är ett land vars befolkning sedan länge sticker ut som ett tillitsfullt, sekulärt och individualistiskt folk i de undersökningar om genomförs av World Values Survey. Hur påverkas migranter som i huvudsak kommer från religiöst präglade regioner med låg tillit och låga utbildningsgrader av att komma till Sverige? Man kan säga att Bi Puranens rapport och essä i Kvartal är ett slags antites till invandringens materiella förhållanden på marken. Ett nytt läge uppstår när vi genom Bi Puranen kan ta del av materiellt hårdkokta upplysningar om hur invandringen fungerar. Chanserna för att en ny tes - en ny invandringspolitik - materialiseras ökar därmed.
Bi Puranens artikel i Kvartal bygger på den särskilda studiens "Migrant World Values Survey (MWVS)" omfattande data vad gäller migranter i Sverige. Rapporten "Med migranternas röst" innehåller drygt 6 500 migranters svar på hur de ser på sitt liv i Sverige. Under hösten 2019 har ytterligare drygt 1 400 personer deltagit. Sammanlagt har alltså över 7 900 personer deltagit i studien. Närmare etthundra kvalitativa intervjuer har dessutom utförts i studien. Den grundläggande frågan som alla i studien ombeds svara på är: "Rent generellt, skulle du säga att man kan lita på de flesta eller att man måste vara mycket försiktig i kontakten med andra människor?”
Tillitsgraderna mellan de "nordiska länderna" och "övriga världen" är mycket stora. Bi Puranen visar hur kunskap och tillit är kommunicerande kärl. Låga kunskaper/låga utbildningsnivåer: Låg tillit. Och omvänt ger kunskap och utbildning större möjligheter för tilliten att etablera sig. Vilket i sig är en förutsättning för ett öppet välfärdssamhälle där kontrollsystemen inte behöver maximeras och/eller där generösa förmåner inte måste minimeras.
Den svenska invandringspolitikens förhållande till kunskap är tyvärr minst sagt diffust. Bi Puranen visar på bristerna i den officiella klassificeringen av migranternas utbildningsbakgrunder. För uppemot en fjärdedel av de invandrare som kommit till Sverige under senare år saknas uppgifter om utbildning. I de fallen tillämpar det officiella Sverige en klassning som - visar det sig - ger alldeles för höga utbildningsvärden i migrantgruppen. Istället för att med kraft och konsekvens se till att utbildning och kunskap så snabbt som möjligt ska ge de utomeuropeiska invandrarna chansen att bygga tillit och egenförsörjning så håller sig Sverige med en offentlig förvaltning som mer kännetecknas av passivt bidragsutbetalande än av aktivt och insiktsfullt integrationsarbete.
Studiemotivationen är dessvärre mycket låg bland de lågutbildade invandrarna i 35-40-årsåldern. Vilket med tanke på invandringens ursprungsregioner inte är så konstigt. Bi Puranen: "En sammanställning av uppgifter från UNDP och Migrationsverket, gjord av Näringslivets Ekonomifakta, visar att det genomsnittliga antalet utbildningsår för migranter från de fem vanligaste utomeuropeiska ursprungsländerna är 5,1 år. Migranterna från Afghanistan har i snitt 3,8 års utbildning medan de från Syrien har 6,8 år." Men Sveriges migrationspolitiska idé är väl inte att vara en förlängning av Afghanistan och Syrien? Det officiella Sverige ska väl vara så pass starkt att man präglar invandrarna och förmår att steg för steg bryta de fattigdoms- och eländesalstrande strukturer som många av invandrarna bär med sig? Här behövs ett skifte. En ny tes. En ny invandringspolitik där Sverige förstår invandrarna och där invandrarna ges kvalitativa chanser att förstå vad Sverige är.
Läget är inte hopplöst; alls inte så. Bi Puranens forskning visar på att tilliten så sakta växer hos många invandrare som varit i Sverige i många år. Men det går väldigt sakta; skillnaderna till den etablerade befolkningen - infödda svenskar och invandrade västerlänningar - är fortsatt mycket stora. Med tanke på den utomeuropeiska invandringens omfattning så behöver mycket mer rejäla insatser till under de kommande åren om inte det tillitsfulla och trygga Sverige ska bli ett minne blott. Kanske kan det 2022 som vi inleder just denna dag bli startskottet för något nytt och bättre? Omöjligt är det inte.