En sak är förstås de många profilerade tyckare som gick i Chang Fricks "fälla"; eller vad man nu ska säga. Chang Frick är chefredaktör på Nyheter Idag; en publikation som lite slarvigt brukar avfärdas som "högerpopulistisk" och "SD-vänlig". Att det var just Chang Frick som först publicerade bilden från Ida Karkiainens ungdom där hon syns heila på en fest; det satte många i den sedvanliga tyckokratin på prov. Vad skulle man vara mest upprörd över? Ett nyutnämnt socialdemokratiskt statsråd som heilade på en fest? Eller borde upprördheten riktas mot den "högerpopulistiske" Chang Frick som hade den dåliga smaken att publicera bilden? Kort sagt så var det många som klev fel där. Många framträdande tyckare som aldrig skulle ha tvekat att kasta sig över en vuxen moderat- eller SD-nära person som heilat i förskoleåldern framstod nu som relativister. Den kompromisslösa kampen mot allt normaliserande av nazism, rasism och liknande ismer visade sig vara underordnad parti- och blockpolitiska hänsyn. Det var inte så vackert att se. Men det var en lärorik resa för alla inblandade.
Det mest intressanta med händelserna runt Ida Karkiainen - utöver att hon framstår som en bra och klok person som kan bli en betydelsefull politiker för S - är dock att det inträffade tangerar socialdemokraternas stundtals tondöva vilsenhet visavi människor i lands- och bruksbygder som till exempel Ida Karkiainens hembygd Haparanda. Nyligen talade jag med en S-politiker som har fötterna i både riks- och landsbygds/brukspolitiken.
"I mina trakter är det tre samtalsämnen som dominerar i politiken: invandringen, bensinpriset och vargarna", berättade S-politikern. Det är inget konstigt med att det talas om olika saker på olika platser i landet. Vi ser det vi ser där vi är. Därför bör invandring, bensinpris och vargar vara delar av en tydlig S-politik för riket. Om man nu menar allvar med att vilja knyta ihop stad och land. Men en von-oben attityd riskerar att smyga sig på. Landsbygdsfarhågor om invandring/bensinpris/vargar passar liksom inte in i kampanjmatrisen där konflikterna "bör" handla om sjukvård, klimat och pensioner. Att försöka övertala folk att de "egentligen" menar något annat än vad de säger är emellertid ett mycket oklokt förhållningssätt. Lika dumt är det att se Ida Karkiainens hembygdsprägling som en övergående belastning. Att komma någonstans ifrån är tvärtom en styrka. Som andra hembygdare känner igen och uppskattar.