Endast M och S håller sig kvar på förnuftets planhalva. Men Moderaterna och Socialdemokraterna har som bekant inte mandat nog för att kunna säkra sans och balans i samhällskritiska frågor. Nu har Miljöpartiet kastat sig loss från ansvarstvånget i regeringen. Miljöpartiets gruppledare Annika Hirvonen säger till Ekot att "Sverige har fått upprepad kritik från FN:s tortyrkommission och barnrättskommitté för att vi isolerar barn, och de barn som oftast blir utsatta för de här övergreppen är flickor i 11- till 15-årsåldern och barn med funktionsnedsättningar." (3/12)

Aktivistgruppen "Barnrättsbyrån" har satt Ekot och partierna på spåret. Elin Wernquist är generalsekreterare för Barnrättsbyrån. Till tidningen Socionomen sa hon (27/10): "Att unga flickor utsätts för systematiskt våld av personal i statens vård är ett fullständigt misslyckande av samhället och en allvarlig rättighetskränkning. Nu vilar ett tungt ansvar på regeringen att stoppa våldet."

Barn och ungdomar som placeras på SIS bär i normalfallet på stora problem. SIS har flera gånger svarat på kritiken om isoleringar. Svaren visar att man försöker minimera behovet av isoleringar - handlar på sin höjd om några timmar - och "fasthållningar" av intagna. Den här sortens sociala arbete utförs bland djupt kriminella drogande (mestadels) småpojkar och (mestadels) småflickor med intellektuella begränsningar, beteendestörningar och våldsanvändning. Var och en som har ett hum om det sociala arbetets villkor förstår att det från och till uppstår hotfulla situationer där man behöver vidta åtgärder för att skydda intagna och personal mot våld och för att upprätthålla tryggheten på institutionen.

Aktivistgruppen Barnrättsbyrån gör säkerligen nytta genom sin opinionsbildning. Men det är djupt nedslående att MP, SD, L, C, V och KD sluter upp i aktivistskallet mot de som står i det barnsociala arbetets svåra frontlinje. Man blundar för att en åttaåring kan sätta skräck i en hel skola och för att en yngre tonåring kan skjuta vilt i förorten. Staten ska givetvis hålla koll på sina myndigheter; däribland SIS. Riksdagens huvudfokus bör dock vara att på djupet ta sig an reformarbetet av de livsförhållanden och uppväxtvillkor i Sverige som skapar inlåsningsbehov av ett växande antal barn och ungdomar. SIS arbetsmiljöproblem är främst ett symptom på de allvarliga samhällsproblem som tynger vårt land.