Nyligen bjöd han läsarna på en text som kastade ljus över "motrösternas" betydelse i sin samtid. Historiska epoker uppfattas ofta av eftervärlden som att de var si eller så. Historiesynen blir lätt endimensionell. Henrik Höjer ger en rad exempel på människor som under de senaste tusen åren "sagt emot" och drivna av sitt samvete och/eller moraliska överväganden valt att inte följa med strömmen. Vi talar här inte om så kallade visselblåsare som (good enough) anonymt anmäler vad de uppfattar som felaktigheter. Vi talar heller inte om alla dem som passionerat motsätter sig varje form av förändring och förnyelse. Motrösterna i Henrik Höjers artikel är av ett annat slag: "Man glömmer lätt bort att alla tider har sina avfällingar, normbrytare och fritänkare", skriver vetenskapsredaktören och han inleder sin exempelsamling med Torsten Fogelqvist som i Dagens Nyheter ihärdigt och envist kritiserade en enig riksdags beslut om att för 100 år sedan inrätta ett rasbiologiskt institut i Sverige. "Kvacksalveri", var Fogelqvists omdöme om tokigheterna. Det fanns nog många i ledande ställning - Fogelqvist var bland mycket annat filosofie hedersdoktor vid Uppsala universitet och ledamot i Svenska Akademin - som också mellan skål och vägg ansåg att rasbiologin var nonsens. Men av hänsyn till vad de upplevde som behov av anpassning till "strukturerna" så förblev de tysta. De bidrag därmed till att sätta bilden av en rasistisk struktur under svenskt 1920-tal. Motrösten från Torsten Fogelqvist (och andra) lyckades inte sätta en annan historisk bild av 20-talet. Men för alla som är intresserade av något mer än det svartvita så bjuder Fogelqvist på en mer "grumlig" och sammansatt bild av denna tidsepok i Sverige. Vilket gör det lättare att inse att alla de mot- och medröster vi hör och är i vår egen samtid inte är något unikt för vår tid.   

Henrik Höjer har en fin strukturell nutidspoäng med sin historiska betraktelse: "De nya rastänkarna och identitetspolitikerna vill pressa in oss i våra hudfärger, kön och sexuella läggningar. Men strukturerna är inte allt. Innerst inne har vi, oavsett vår hudfärg och vårt kön, alla ett val och ett ansvar – och en skyldighet inför oss själva och mänskligheten att välja. Att ta ansvar för sitt eget liv och sina egna beslut är inget nyliberalt påhitt, utan har varit en självklarhet för människor sedan urminnes tider. Och hade vi människor inte gillat att bryta strukturer skulle vi fortfarande ha levt som på stenåldern."