Den lill flickan Esmeraldas död hemma hos sina biologiska föräldrar i Norrköping i januari 2020 har satt igång en ny omgång av den lika eviga som viktiga diskussionen om huruvida det är "statens eller föräldrarnas" barn; för att uttrycka konflikten lite tillspetsat. Esmeralda hade varit omhändertagen och placerad i familjehem sedan sin födelse. Kammarrätten i Jönköping beslutade mot Norrköpings socialnämnds vilja att Esmeraldas omhändertagande skulle upphöra. Flickan dömdes alltså att flytta från det familjehem där hon dittills levt sitt korta liv för att flytta till sina föräldrar. Där hon enligt obduktionsprotokollet senare skulle avlida som "kraftigt undernärd och med 102 skador på kroppen, 4 narkotikaklassade preparat i och på kroppen, hjärnblödning, en bruten handled och lunginflammation."
Tänk tanken att det istället för den tragedi det blev; hade slutat bra. Vad hade omdömet då varit om de socialsekreterare och socialpolitiker som släpades runt i spalterna som ansvariga för flickans död? Hade de likafullt beskrivits som totalt inkompetenta? Eller hade de hux flux blivit superkompetenta? Eller hade de fått löpa gatlopp för att de velat tvångsomhänderta en liten flicka helt i onödan?
Trenderna far iväg snabbt åt olika håll i sådana här sammanhang. Regeringen har nu hur som helst låtit snabbutreda hur principen om barnets bästa kan stärkas i samband med bedömning av om tvångsvård enligt Lagen om vård av unga ska upphöra. Tidigare i veckan presenterade utredaren Charlotte Lönnheim sin utredning "Lex lilla hjärtat."
Ett förslag är att stärka socialnämndens möjligheter att följa upp hur barnet har det efter återflytten till det biologiska hemmet. I dag har socialnämnden möjlighet till uppföljningar under två månader. Utredaren föreslår att nämnden istället ska ha en skyldighet att utifrån "barnets bästa" granska återflytten under ett halvår. Socialnämnden ska också ha laglig rätt att träffa barnet utan att föräldrarna är med. Det känns som rimliga förslag. Man skulle även kunna tänka sig ett återkommande omprövningsförfarande i likhet med vad som gäller då barnet är omhändertaget. Riskerna för det återflyttande barnet är nog i allmänhet inte lägre än för det placerade barnet. Det vill till mycket för att barn ska omhändertas och tas bort från sina föräldrar. Vilket talar för att det ska vilja till ungefär lika mycket för en återflytt. Regeringens utredare är på rätt spår. Och barnen har vi bara till låns. Ingen äger ett barn. Men många har ansvar för ett barn.