Enögdheten är monumental. Vilket ju alltid kännetecknat partigängare i frontlinjen. Statsrådens beskyddare är ofta synonyma med de drevkarlar som på twitter och Facebook aldrig missar en chans att försöka ta heder och ära av oppositionens företrädare. Vilket gör att enögdheten utövas mot en skarp fond av dubbelmoral. Vilket heller inte är något nytt under solen. Men det är något med de sociala mediernas transparens och intensitet som sätter dyngbärarna i ett särdeles avslöjande strålkastarljus.
Eftersom socialdemokrater utnämns till regeringsuppdrag och andra topposter betydligt oftare än andra partister så är bagatelliserandet och skitkastandet extra utvecklat på den sidan. Sverigedemokraterna är ju å sin sida närmast sprungna ur de sociala medierna och har därför tillägnat sig stor skicklighet i att hantera politikens händelser medialt. SD är dock hittills mer enkelspåriga. Partigängarna har inte så mycket makt att försvara utan ägnar sig mest åt anfall och attacker. Moderater och alla andra partister kämpar också på för de sina och mot de andra. Partigängeri är kort sagt ingen exklusiv S- syssla.
Svenska statsråd tvingas sällan bort från sina poster på grund av så kallade "skelett i graderoben". Den nya uppsättningen statsråd har till exempel redovisat kokainbruk och rattfylla i sina CV utan att saken knappt noterats. Betalningsanmärkningar som media får släpa fram ur arkiven i kombination med påkommen stor okunskap om sitt ansvarsområde i regeringen är värre; men knappast politiskt dödligt. Går åren och politikern visar sig vara duglig och skötsam så kommer sådana incidenter att förblekna.
Den allvarligaste och samtidigt mest hoppingivande "skandalen" handlar om civilministern Ida Karkiainen som heilar på en bild från en ungdomsfest. För den som söker en statsrådspost i en regering är detta naturligtvis komprometterande. Livet är inte rättvist. De flesta som heilat på en ungdomsfest kommer undan med det. Men de flesta kommer inte i fråga för en statsrådspost. Så det ena kommer med det andra. Det hoppingivande är att bilden på den heilande civilministern kommer att lägga sordin på den tidigare så frekventa S-propagandan om att motståndarna vill släppa fram nazismen till regeringsbordet. Karkiainen har i så fall -redan innan hon knappt hunnit börja - gjort en stor insats för för stilen och tonen i det civila samhällets partipolitiska kampanjmetoder.