Volymen är hög. Återigen hör jag samma nyhet, samma uttalanden. Huvudet bultar. Jag sänker ljudet. I baksätet sitter mina barn. Mina fina småttingar, med mörka kalufser och bruna ögon. Jag vill skydda dem från orden som uttalas, lägga en varm filt om dem och utlova trygghet. Att de kan segla sig igenom livet, sedda för vilka de är, inte hur de ser ut.
När jag var liten var jag skyddad. Hade klasskamrater som inte såg min färg, diskussionen fanns inte. Men hur blågul jag än må vara i själ och hjärta, kommer jag inte ifrån mitt utseende.
Senare hörde jag ordet negerboll. Andra gånger ord som jag varken vill skriva eller ta i min mun. Jag vill inte föra dem vidare. Men kränkningarna har stannat vid ord. Ord som jag kunnat borsta av mig.
På Karl XII:s dag, när rasistiska band spelade i stan eller när någon rasistisk organisation demonstrerade, följde vänner mig hela vägen hem på kvällen. Från en bakgata kunde vi vid ett tillfälle höra kängornas rytmiska klapprande mot kullerstenen.
Men någon skyddade mig, fanns vid min sida för att strida om det skulle behövas. På det sättet har jag haft tur, medan vänner har utsatts för stenkastning och överfall. Kränkningar som sätter djupa spår, som föder bitterhet och hat. Är det ett sådant land vi vill ha?
Händelsen med Almqvist och Ekeroth blommar ut som en extrem händelse. Men i verkliga livet är det vardagsmat. Handlingar som politiker gör ekar med ett högre tryck, men egentligen visste vi deras åsikter. I maktens korridorer är de bara mer slipade. På gatan, som vilken rasist som helst.
Jag har själv intervjuat en Sverigedemokrat. Samma känsla fyllde mig, ett pulserande i kroppen som skrämde mig. Jag frågar mig hur personer kan ta sig rätten att döma, att stämpla, att sortera. Vad ger dem rätten? Debatten ska inte handla om två personer, den ska handla om alla de som har ett missnöje som pyr.
Som viskar bakom gardinen om grannen, häver ur sig glåpord när det passar och lägger sin röst på ett invandrarfientligt parti.
Jag känner mig inte rädd, inte för min egen del. Men för mina barns skull är jag rädd, för jag vet att också de kommer möta människorna som gör sig större än andra, vill degradera och spy ur sig sitt missnöje. Vilken vardagsmat kommer att serveras till dem?