I maj nästa år samlas Socialdemokraterna till partikongress. Då ska det antas ett nytt partiprogram; det tionde i ordningen sedan starten i det sena 1800-talet. Tidigare i veckan släppte partiet ett utkast till program som nu ska diskuteras ute i olika grupper och avdelningar.
I den bruksarbetarsocialdemokrati där jag växte upp och danades var intresset för partiprogram tämligen ljumt. Handlingsprogrammen - där partiet berättade vad man ville göra - tilldrog sig större intresse i den mer praktiska miljö som rådde i mina hemtrakter.
Man jag har utvecklats. 1990 var jag ombud på S-kongressen som hölls i Stockholms Folkets Hus. Även den gången skulle ett nytt partiprogram antas. Några meningar ur ett av den dåvarande partiledaren Ingvar Carlssons replikskiften med kritiska ombud satte socialdemokratins förändrings-dna i blixtbelysning. Det var en härlig upplevelse att lyssna på Carlsson:
”Jag avvisar synpunkterna att programförslaget skulle vara ideologiskt otydligt. Det är fel. Då har man inte läst med eftertanke. Förslaget är tydligt präglat av just socialdemokratins ideologi. Men denna ideologi är mångbottnad. Det är styrkan i den – inte svagheten. Den kan inte presenteras i enkla svartvita scheman. Det är inget som vi behöver skämmas för. Det är just detta som gett socialdemokratin dess unika förmåga att förändra den verklighet som själv alltid är sammansatt. […] De senaste åren har fört med sig stora förändringar i vår omvärld. Det kan inte undgå att påverka förutsättningarna för vår praktiska politik, men det kanske paradoxala är att alla dessa förändringar visar på hållfastheten i vår ideologi.”
Vad är då "vår" ideologi? Mitt svar är något i stil med att ”försöka göra det bästa möjliga för vanligt folk”. Och för att kunna göra det krävs att man har förmåga till anpassningar när det sker ”stora förändringar i vår omvärld”.
Därför är NATO i programutkastet för 2025 års kongress något som ger ökad säkerhet och därför har kriminalitet och invandring stora och bra avsnitt i det nya programmet och därför är "stabil och fossilfri" elproduktion det som gäller för nu.
Det finns annat bra nytt och gammalt i programutkastet: Här finns bland annat en stabil grund att stå på som också är ett värn mot identitetspolitiskt flum: "Grunden för socialdemokratins samhällsanalys är en materialistisk historieuppfattning. De ekonomiska förhållandena och ägandestrukturerna påverkar alla delar av samhället." Solidaritetens hårda kärna mejslas fram: "Ömsesidig hänsyn. Pliktkänsla. Respekt." Samhällsgemenskapens behov av ett gemensamt språk. "En sund marknadsekonomi" och en önskan om en ökad "rådighet att med kraft lösa problemen".
Programmets bild av privata utförare i välfärden har däremot fastnat i en tondöv ytterkant. Det är t ex smått absurt att lasta fristående grundskolor för klena skolresultat i många för- och bruksorter. Av de 100 sämsta grundskolorna är en handfull friskolor. Dessa borde förstås mista sina tillstånd. Men resten av problemet är ett kommunmisslyckande och inte ett "marknadsmisslyckande", som det hävdas i programutkastet.
Programmets oro för ett ökande "kundperspektiv" i välfärden bör dock tas på mer allvar. Tillgänglighet och individuella valmöjligheter behöver balanseras mot tydliga offentliga krav och förväntningar på största möjliga kollektiva samhällsnytta med insatserna.
Sist men inte minst. Att programförfattarna slår fast att "Socialdemokratin ser framtiden som sin bästa vän" är både kaxigt och gulligt.