En grundläggande insikt som biter sig fast efter pandemin är att Sverige/den svenska staten har svårt att peka med hela handen. Vi är ett väldigt decentraliserat land med mängder av småpåvar som styr över regioner, kommuner, verk och myndigheter. Det är sådana vi är. Storpåvar göre sig ej besvär. Kommunal självstyrelse, självständiga myndigheter och ett mer nyväckt intresse för personlig integritet är ryggraden i Sverige. Och då är det svårt att samfällt och snabbt sträcka på ryggen om och när något sådant skulle behövas.
När de första skrämmande bilderna från Italien började flimra in i vårt medvetande för ett och ett halvt år sedan så visste man inte vad man skulle tro. Folk verkade dö som flugor i pandemin och sjukvården i de mest drabbade italienska regionerna tycktes verka i ett kaos där vare sig sängar, syrgas, respiratorer eller sjukvårdspersonal räckte till. Italienarna, norrmännen, britterna och många andra länder med storpåvestrukturer i staten beordrade munskydd på, genomförde masstestningar, stängde skolor, affärer och gränser och införde utegångsförbud. Här hemma höll statsminister Stefan Löfven en pressträff för att beklaga sorgen då det första dödsfallet med Covid-19 kunde konstateras.
Pandemistaten förkroppsligades av statsepidemiologen Anders Tegnell på Folkhälsomyndigheten. Tegnells hållning var avvaktande och resonerande och minimalistisk vad gäller drastiska beslut om nedstängningar á la stora delar av den övriga världen. Anders Tegnell avrådde från att införa sådana restriktioner som skulle innebära ännu mer sociala och ekonomiska påfrestningar ovanpå de eländen som sjukdomen i sig själv ställde till med. Det enda riktigt tydliga budskapet från staten var riktat till medborgarna själva i allmänhet och till de över sjuttio års ålder i synnerhet. Äldre människor borde isolera sig i sina hem och bara i nödfall ge sig ut. Övriga skulle stanna hemma vid minsta symptom, hosta i armvecket, tvätta händerna och hålla avstånd. Gentemot myndigheter - lokalt, centralt och regionalt - uttalade sig staten betydligt mer svävande om sådant som testning, munskydd, skyddsutrustning i vård och omsorg och in- och utresor över nationsgränser. Anders Tegnell visste nog vad han gjorde. Han kunde sitt Sverige. Att peka med hela handen var helt enkelt ingen idé.
När Sverige nu öppnar upp så har vi till dels aldrig stängt. Vi borde ha stängt och skyddat äldreomsorgen bättre; det tror jag alla är överens om. Och vi borde nu värna de vaccinerade medborgarna bättre än vad vi gör. Men i det stora hela är nog de flesta ganska nöja med att ha bott i småpåvelandet Sverige under pandemin.