Moderaterne leds av Lars Løkke Rasmussen som tidigare var partiledare för Venstre och som även hunnit med att vara statsminister i ett par svängar; senaste gången fick han lämna statsministerkontoret 2019 för att ge plats åt just Mette Frederiksen. 

Översatt till svenska förhållanden skulle det innebära en regering vars tre ledande profiler skulle vara Magdalena Andersson, Ulf Kristersson och Fredrik Reinfeldt/Carl Bildt. En mycket bra regering med andra ord. En regering bör ju vara ungefär där huvuddelen av den vuxna befolkningen befinner sig sakpolitiskt och värderingsmässigt. Det vill säga i en ganska smal mitt som inte spretar särskilt mycket. De medborgerliga förväntningarna på regeringen är tämligen väl samlade i förhoppningar om ett gott omhändertagande av det allmänna, hålla skatter och förmåner på lämpliga och rimliga nivåer, inte för mycket tjafs och larv och på det stora hela se till att de gemensamma delarna av samhället fungerar tryggt och stabilt. En regering bör därför domineras av politiskt erfarna och kompetenta personer.

Nedärvda föreställningar om att en politikers "bilder av verkligheten" - visioner, ideologier - skall vara starkt kvalificerande då en regering ska sätts samman är helt enkelt daterade och i grunden samhällsfarliga. Det är ideologiskt sammansatta maktsystem till vänster och höger som gång efter annan har drabbat mänskligheten med förödande förtryck och försök till förintelser. Ett kompetent och balanserat förhållningssätt till de verkliga verkligheterna är däremot vad som bör eftersträvas.

Socialdemokraterna i Sverige har under lång tid förstått betydelsen av att vara lyhörd mot den smala mittens förväntningar. Partiet lever dock farligt. Det ökande antalet partier i riksdagen har kapat en tredjedel av S väljarskara. Under Fredrik Reinfeldt kunde de fyra borgerliga partierna regera i majoritet; S var då hänvisat till V och MP; vilket inte är särskilt trovärdigt i den smala mittens ögon. Sen kom SD och sköt sönder den borgerliga alliansen och S kom tillbaka. Nu har Ulf Kristersson kunnat bilda majoritet genom ett avtal med SD; som inte alls är särskilt borgerliga. Håller denna allians - vilket den mycket väl kan göra - så kan det bli svårt för S att manövrera sig in ett danskt läge efter nästa val. I avvaktan på oväntade händelsers möjligheter bör Magdalena Andersson göra vad hon kan för att inte pressas ut mot politikens ytterkanter.