Vårt demokratiska system är en skör konstruktion som bara funnits i drygt hundra år. Den bygger på partier som har allt svårare att rekrytera medlemmar. Det är partierna som har nomineringsprivilegiet att utse de personer som står på valsedlarna. Med allt färre och allt äldre medlemmar finns det inte alltid särskilt många kvalificerade personer att välja bland när listorna ska fastställas. Det problemet är särskilt synligt i kommunvalen.
Avståndet mellan de partiaktiva och den stora majoriteten som inte är politiskt aktiva ökar och därmed också inställningen till demokratin. Det är i alla fall en slutsats som man kan dra av den senaste SOM-undersökningen.
Den visar nämligen att en ökande andel av befolkningen anser att experter eller en ”stark ledare” bör styra landet. Det är visserligen fortfarande hela 87 procent som helt eller delvis instämmer i påståendet att ”demokratier där folkvalda politiker beslutar är bättre än andra styrelseskick på att lösa samhällsproblem.”
Men samtidigt tycks tilltron till expertstyre öka. 55 procent av de tillfrågade instämmer i att ”experter, som inte behöver ta hänsyn till folkvalda politikers beslut, är bättre på att lösa dagens samhällsproblem”.
Stödet för att en stark ledare är att föredra är lägre, men en femtedel svarar att ett styrelseskick i den riktningen vore att föredra. Sverigedemokraternas sympatisörer är mer benägna att stödja ett auktoritärt styre, medan miljöpartiets anhängare lutar mer åt expertstyre. 
För politiken finns det också en frestelse i att lämna över svåra beslut till experter och domstolar. Under en pandemi kan det vara klokt att låta läkarexpertisen bestämma. Likaså att lyssna på forskarnas råd om hur klimatkrisen ska bekämpas. Miljöavgöranden kan vara skönt att låta domstolarna sköta.
Men i slutändan är det ändå politiken som måste göra den slutgiltiga avvägningen. För att få acceptans i folkdjupet får inte politiken bli isolerad. 
Valdeltagandet i valet till EU-parlamentet är en larmsignal. Undersökningar och utvecklingen av olika medier visar att svenskarna kanske är mer samhällsengagerade idag än någonsin tidigare.
Men partierna förmår inte att suga upp det engagemanget. Det håller inte i längden om vår demokrati ska fortsätta att bygga på partiväsendet.