Varje land har sin politiska kultur, byggd på tradition och nedärvda -ibland omedvetna - normer och föreställningar. I Sverige är grundbeatet i politiken den socialdemokratiska särställningen som håller i sig trots att partiet nu är nere på mer "mänskliga" röstandelar. En rejäl inbrytning i regeringskansliet av den borgerliga Alliansen under åren 2006-2014 lyckades inte bryta den socialdemokratiska hegemonin utan S står ännu stadigt mitt i den inrikespolitiska byn. I Tyskland - som går till förbundsdagsval i morgon söndag - är det snarare det kristdemokratiska arvet från Konrad Adenauer; den förste förbundskanslern efter andra världskriget som bildar riktmärke och norm. I ett mycket framgångsrikt val på 1950-talet var partiets slogan "Keine experimente"; inga experiment. Kristdemokraterna lovade att fortsätta på den inslagna vägen och varnade för det kaos och elände som (återigen) riskerade att skölja över tyskarna om andra partier släpptes fram till makten. Andra partier - Socialdemokraterna - har då och då "släppts fram" till makten utan att det på något sätt har rubbat den påbudade stabiliteten. De tyska partierna har även klarat av den stora återföreningen av Väst- och Östtyskland sedan Sovjetkommunisterna och hela östblocket gick i drickat runt 1990. Återföreningen var inget experiment - inget visionärt påfund från politiskt håll - utan något som behövde tas itu med för att bygga fortsatt stabilitet. Det - i förhållande till Kristdemokraterna och Socialdemokraterna - nya partiet De Gröna har med framgång anslutit sig till doktrinen om inga experiment. Partiet gjorde debut som regeringsparti tillsammans med Socialdemokraterna redan i slutet av 1990-talet. Sedan dess har De Gröna inte lyckats komma tillbaka till regeringskvarteren. Men nu kan det kanske vara dags igen? De grönas kanslerkandidat Annalena Baerbock skuggar de två något större partiernas kandidater Olaf Scholz och Armin Laschet. Socialdemokraten Scholz är för stunden finansminister i koalitionsregeringen som sedan 16 år tillbaka leds av kristdemokraten Angela Merkel. De flesta opinionsmätningarna talar för att Olaf Scholz ligger bäst till för att ersätta Angela Merkel som förbundskansler. Beroende på hur rösterna till slut placerar sig kan flera olika koalitioner bli aktuella. Någon överraskande experimentregering behöver dock vare sig tyskarna eller omvärlden vara oroliga för. Den stabiliteten vore skönt att få uppleva även som svensk väljare. Men i vår nedärvda kultur är S och M motpoler.