I vänstertidningen Flamman pågår en vänsterklassisk debatt om vad som är meningen med föreningen Vänsterpartiet. Partiledningen har sedan ett par år tillbaka försökt ställa in kompassnålen på att partiet ska nå "vanligt folk", bredda sig, blanda sig i leken med S och SD om att locka arbetarväljare och man har anställt en socialdemokrat som chefekonom för att skaffa sig en ekonomisk politik som också bryr sig om hur "resurser skapas."
Att vilja "bredda partiet" ses i somliga vänsterkretsar som en omskrivning för att vilja gå högerut. På motsvarande sätt betraktas tal om att samla den "breda vänstern" som en förklädd strävan att vilja närma sig Socialdemokraterna vilket får en del vänsterpartister att se rött. På motsvarande sätt uppfattar somliga - till exempel riksdagsledamöterna Per Sundgren och Stig Henriksson (en gång i tiden vänsterns störste "breddare" i rollen av kommunalråd i Fagersta med valresultat på uppemot 60 procent) - att det är fel att försöka locka tillbaka just de delar av den "infödda, svenska, manliga arbetarklassen" som gått till SD. Vänsterpartiet är inne i ett - som jag hoppas - seriöst försök att komma in i den riktiga politiken. Vilket självfallet inte är populärt i alla kretsar i ett parti vars självbild närmast totalt definieras av 104 år av opposition och reservationer i rikspolitiken. Per Sundgren och Stig Henriksson är i grund och botten realister när de i sin artikel pekar på de "hinder" för partiets tillväxt som "förstås också finns, även om de antagligen har minskat i betydelse: kommunismen, den ekonomiska trovärdigheten och avståndet till den verkliga makten. Ytterligare två skäl tror vi är migration och kriminalitet."
Partisekreteraren Aron Etzler är en klok och erfaren redaktör och politiker. I ett inlägg i Flamman 5 maj skriver Etzler en artikel om vänsterpartiets uppgifter och roller inom och utom det parlamentariska arbetet. Nyckelmeningarna i hans långa text är enligt mitt tycke och smak dessa: "Att rösta på ett parti som inte försöker nå inflytande betraktas av de flesta som att kasta bort sin röst. Därför är det inte ett förräderi mot väljarna att göra upp med exempelvis Moderaterna, utan snarare att vägra försöka." Han varnar samtidigt för aningslös regeringsmedverkan: "Vi har sett många partier, inte minst Miljöpartiet, spela bort sina kort genom regeringsmedverkan." Kanske kan Etzler/Dadgostar bli paret som bryter V: s sekellånga utanförskap? Som Etzler säger på vänsterpartistiska så vore det "förräderi" att inte försöka.