De båda borgerliga partiledarna begärde partiöverläggningar om ett antal försvars- och säkerhetspolitiska förslag med den socialdemokratiska regeringen. De var klart och tydligt missnöjda med den korta säkerhetspolitiska information som statsminister Magdalena Andersson (12/1) bjöd in riksdagens partiledare till.  (SvD 17/1) 

I allt väsentligt är Kristerssons och Lööfs gemensamma utspel en påminnelse om hur politikens maktförhållanden ser ut. Magdalena Andersson leder en minoritetsregering med aktivt parlamentariskt stöd av endast 101 ledamöter av riksdagens 349 folkvalda. I många frågor samlar minoritetsregeringen utan särskilt mycket krumbuktande ihop majoriteter för sin politik. Åsiktsskillnaderna är i många frågor alls inte avgrundsdjupa; det är tämligen lätt att jämka ihop stora grupper av partier i riksdagen. I säkerhetspolitiken har dessutom regeringen ett stort friutrymme för egna tolkningar av tillvarons politiska behov. Men friheten har förstås sina gränser. En riksdagsmajoritet - M, SD, C, KD och L- fattade för över ett år sedan beslut om ett tillkännagivande om att Sverige borde ha en "Natooption" (ett sätt att säkra att inga praktiska eller tekniska hinder föreligger mot en anslutning om och när Sverige skulle vilja gå med). Regeringen har ännu inte svarat på tillkännagivandet. I Ekots lördagsintervju viftade försvarsminister Peter Hultqvist bort Nato-optionen. Sverige kommer vara sig "nu eller senare" att gå med i Nato", sa Hultqvist. (15/1)

Annie Lööf och Ulf Kristersson har inte direkt överdoserat rikspolitiken med gemensamma framträdanden under den pågående mandatperioden. Därför är det en händelse i sig självt att det är just dessa två som samfällt - men hovsamt - påminner regeringen om dess dödlighet. Utöver de kittlingar av oro/förhoppningar om en återuppstånden borgerlig allians som nu möjligen sprider sig så är det även positivt för alla att Lööf och Kristersson visar att de inte helt är fångar i den grovt polariserade partipolitiska världen. 

Magdalena Andersson bör ta till sig det centermoderata initiativet på ett lyssnande klokt sätt. Arrogant bortviftande av riksdagsmajoriteter är inte att rekommendera i det här läget. När Kristersson och Lööf agerar ihop så är det numera en signal om att riksdagen kan tänka sig att använda sin makt. Och då förslår inte 101 mandat särskilt långt.