När vi påminns om det ofattbara - för bara 80 år sedan mitt i Europa genomfördes ett utdraget industriellt massmord på sex miljoner judiska människor utan att någon satte stopp för vansinnigheterna - så påminns vi om hur oskyddade vi är när sådant som respekt för mänskliga rättigheter och demokrati monteras ner i våra samhällen. I Europa då som nu fanns mängder av universitet, tidningar, radiostationer och horder av bra och anständiga människor. Ändå kunde Förintelsen genomföras mitt i civilisationen.
Statsminister Ulf Kristersson talade om det kollektiva minnet häromkvällen på Historiska museet i Stockholm: "Det kollektiva minnet är samhällets roder i kursen mot framtiden. Som gör det möjligt för en hel nation eller ett helt folk att bära med sig tidigare generationers lärdomar. Och som skapar minnesplatser inom var och en av oss, trots att vi kanske själva inte var där."
Kristersson vårdade även det mer moderna minnet genom att påminna om den tidigare statsministern Göran Perssons stora insatser genom att 1997 ta initiativ till det som blev Forum för levande historia; en myndighet med särskilt ansvar för att vi inte glömmer bort, gömmer undan eller bagatelliserar minnet av Förintelsen.
I sitt tal berättade Kristersson om att hans regering nu bygger vidare på Perssons minnesvårdande bygge med en rad olika åtgärder; allt från ökade anslag för "hågkomstresor" för skolelever till Förintelselägren till utredningar om strängare straff och utvisning för hatbrott mot judar. Det är bra och helt nödvändigt. Att agera i den kollektiva samtiden är det svåraste och det mest krävande. Det kan vi lära av vårt kollektiva minne.
I torsdagskväll deltog jag i den minnesceremoni för Förintelsens offer som hölls i Norrköping; en av de få städer som runt 1780 öppnades för judisk invandring. (Att Norrköping före det beslutet var stängt för judar säger väl också något om antisemitismens långa historia.) Vi samlades vid den gamla synagogan. Jag talade med flera medlemmar i den judiska församlingen. De uppskattar Kristersson och de uppskattar Persson. Men de känner sig övergivna i vardagen. De som utsätter enskilda judar, synagogan och församlingen för hat, hot och vandalism får inga straff, brotten utreds knappt. En mamma berättade om sin lilla dotter som just den dagen fått ännu ett judehatande sms av en elev på skolan. Men skolorna agerar inte. Ingen jag talade med vågade vara med på bild eller bli citerade. Sådant här pågår mitt i Sverige 2023.
