Män mellan 18 och 60 är däremot skyldiga att stanna kvar för att efter bästa förmåga delta i totalförsvaret mot det ryska angreppet. Att man försöker ta ut sina barn ut ur krigszonerna är självklart. Barnen är framtiden och barnen är i behov av föräldrarnas skydd och omsorg. 

I Ukrainas fall är det bestämt att det är modern/kvinnan som följer med barnen på flykten från kriget. Ukrainas hållning känns instinktivt som vore en förankrad i en lång och djup tradition. När jag hör orden om ”kvinnor och barn först ut ur krigszonen” så går tankarna av sig själv till Titanics förlisning för nästan precis 110 år sedan. I den mycket omskrivna och filmatiserade olyckan beordrade kapten sin besättning och sina passagerare att kvinnor och barn skulle gå i livbåtarna först. Betydligt fler kvinnor än män överlevde därmed förlisningen. Titanic var dock ett undantag i sammanhanget vilket forskarna Mikael Elinder och Oscar Erixson visade när de för tio år sedan analyserade ett stort antal fartygsolyckor. De citeras i ett inlägg på ”Feministbiblioteket”: ”Kvinnor och barn dör i större utsträckning än män vid fartygsolyckor och besättningsmän och kaptener överlever i större utsträckning än passagerare. (--) Det ger istället stöd åt föreställningar om att var och en försöker rädda sig själv istället för att hjälpa andra. Utifrån våra resultat blir det påtagligt att evakueringen av Titanic var exceptionell men trots det bidragit till en långlivad myt om att kvinnor och barn räddas först vid katastrofer. (--) Vad är det som gör Titanic till ett undantag? En möjlig förklaring kan ligga i hur ledaren - kaptenen – agerar, menar forskarna. På Titanic beordrade kaptenen att män som bröt mot ordern riskerade att bli skjutna.”

Där Titanic skapat en stark men tydligen falsk generationsbild av att kvinnor och barn ska räddas först har å den andra sidan Ivar Lo Johansson med sin roman ”Bara en mor” (1939) skapat en kvinnoskildring som jag tror har påverkat vuxna män och kvinnor väldigt mycket. Jag läste den som tonåring och den satte djupa spår. Ivar Lo berättar om den unga och levnadsglada Rya-Ryas utveckling till en sliten statarhustru som förgäves stred för att bli sedd som något mer än ”bara en mor.”

Rya-Rya hade kanske blivit en supersoldat medan hennes man som en trygg familjeborg hade åkt iväg från kriget med barnen? Så kan det vara. Och då är det bäst för försvaret av landet och för skyddet av barnen att det blir så.