Förberedelser för det svenska inträdet i försvarsalliansen Nato är också ett huvudspår. Tidigare i veckan slöt Pål Jonson för Sveriges räkning ett avtal om ett "djupt" militärt samarbete med USA. Enligt Försvarsmakten öppnar avtalet för USA att"lagra militär utrustning och att bedriva verksamhet på svenskt territorium."

I det mycket allvarliga säkerhetsläget och med tanke på att vi ännu inte är helt inne i Nato är avtalet med USA en viktig byggsten i det nya svenska försvaret. USA (och Nato) ser i första hand Sverige som ett "uppmarschområde" för allierade trupper som mobiliseras och utrustas för försvarsinsatser där det bedöms som mest troligt att Ryssland kan tänkas gå till anfall i Östersjöregionen. 

USA har redan liknande avtal med ett antal länder, däribland Norge och man förhandlar med Danmark. Den amerikanska närvaron i vårt land stärker säkerheten för oss och torde också bidra till att avskräcka Ryssland från att utvidga kriget genom anfall på fler länder än Ukraina. 

En viktig svensk politisk styrka är att vi säkerligen hade haft en liknande utveckling om försvarsministern istället hetat Peter Hultqvist. Under sin tid som försvarsminister var Hultqvist mycket pådrivande för utökade samarbeten med Nato och framförallt med USA. Det som skiljer mellan de båda försvarsministrarna är att Hultqvist är en särpräglad utövare av den socialdemokratiska särarten att retoriskt låta ungefär som vanligt - aldrig Nato - men att i det praktiska göra det som behöver göras. Vilket ibland innebär plötsliga tvärvändningar om till exempel invandring, Nato, EU och kärnkraft.

Denna ledarskapsstil och detta "tvärtomspråk" känns dock alltmer daterad. De ideologiskt laddade massorna som ska hållas på gott humör genom ordvändningar om motstånd mot allt som anses andas höger; de massorna består idag av främst av Greider, Suhonen och några journalister till här och där. Folk i allmänhet förväntar sig istället politiker som utan skygglappar resonerar om för- och nackdelar med olika förhållningssätt och positioner. Alla förstår att man kan ändra sig och ibland bör ändra sig som parti och som regering. Därför är det klokt att hålla sig till en mer modern retorik där inte viss politik vanemässigt demoniseras och stämplas med aldrig-ordet. I en svår tid som vår där krig, terror och grov kriminalitet sätter oss på tuffa och ovana prov är det särskilt viktigt med makthavare som talar klart och redigt och som inte blundar för olika alternativ.