Under Coronavåren har begreppet "hobbyepidemiolog" använts flitigt i de politiska sammanhangen. Det är ett bra och pedagogiskt begrepp som mycket väl beskriver politikens och de ledande politikernas relation till sakfrågorna. Det hastigt uppblossade och totalt dominerande intresset för virus, pandemier och dödsorsaker förde raskt in epidemin till dagspolitikens mitt. I vederbörlig ordning avkrävde opposition och media "tydliga besked" från regeringen. Statsminister Stefan Löfven värjde sig ibland genom att hänvisa just till det hobbyepidemiologiska tillståndet. I en intervju med Svenska Dagbladet 9 april sa Löfven "Jag tror att även vi hobbyepidemiologer ska vara försiktiga med för snabba slutsatser", när Svenskans Göran Eriksson ville få kommentarer till de stora skillnaderna i dödstal mellan de nordiska länderna.
Att hänvisa till sig själv som en hobbypraktiserande amatör visavi sakfrågans experter är verkligen inte vanligt förekommande i de politiska toppskikten. Vilket det nog borde vara om man tänker efter lite. Ledande politiker är förhoppningsvis experter på politik. Verkar de i en demokrati som till exempel Sverige så har de även ändamålsenlig respekt oh förståelse för demokratin. Nä det gäller nya och gamla sakfrågor - Corona, sjukvård, kriminalitet, invandring, ekonomi, klimat, med mera - så handlar det dock mer om hobbies än om yrkesexpertis. Och det är helt i sin ordning att det är på det viset. Det är vår samhällsmodell. Coronan är således inget enstaka hobbyundantag. Exempelvis har hobbyekonomerna från EU: s medlemsländer haft en svettig långhelg - som pågår ännu- nere i Bryssel. Runt 1800 miljarder euro i långtidsbudget och Coronafond ligger på det gemensamma bordet. Hur ska allt betalas; det är frågan som hyfsat snabbt behöver ett enigt svar från regeringscheferna. Betalningen sker dels i form av pengar. Det är den enkla biten. Det politiska och demokratiska priset - dels EU: s utveckling och sammanhållning, dels och framförallt opinionsriskerna i den egna hemmanationen - är det svåra och tunga.
Till skillnad från oss soffekonomer/soffepidemiologer så kommer de ledande politikerna inte undan. När avvägningar och riskbedömningar har gjorts av de olika sakfrågornas politiska och demokratiska innehåll så måste politikerna säga ja eller nej. Ibland går de rakt emot experter i till exempel Lagrådet och Pensionsmyndigheten. Ibland traskar de patrull bakom Folkhälsomyndigheten. Det är så det ser ut. Därför kan hobbypolitiker vara tusen gånger farligare för folk än hobbyepidemiologer.