Under många år har hon i kolumner i närheten av DN: s ledarsida givit perspektiv på samhällsrörelser och tidstypiska tendenser som knappt finns någon annanstans i etablerad media. DN har många mycket bra och kvalificerade skribenter som det är ett nöje att läsa, att inspireras av, att reta sig på och att lära sig nya saker av. Hanne Kjöller är för mig en av dessa skribenter som mer än väl motiverar kostnaden för en digital prenumeration på Dagens Nyheter.

Det speciella med Hanne Kjöller är att hon - som jag ser på saken - följer en moralisk kompass i sina kolumner. Jag har i grunden ungefär samma moraliska kompass - sjukdomar vars behandling ska bekostas av skattemedel bör vara medicinska och inte kulturella, man bör inte gå till akuten i onödan och går man på bio så är det bra om man förstår att ens beteende är en del av andras upplevelse.

Moraliska kompasser är vanskliga instrument. De kan lätt slå över och i ställt förvandlas till moralistiska domstolar där omgivningens människor fördöms och steglas därför att de inte tänker likadant och beter sig likadant som en själv. Hanne Kjöller lyckas dock för det mesta vara mer av en kompass än en domstol.

I sin senaste krönika i DN använder hon sin moraliska kompass för att påvisa hur artisten Zara Larsson och den "svenske stjärnregissören Ruben Östlund" helt går vilse i samhällsterrängen när de hävdar rätten att sätta sina egna behov före alla andra biobesökares behov. Enligt Zara Larsson är syftet med att gå på bio just att man kan ”skratta, skrika och analysera tillsammans", skriver Hanne Kjöller. Att Ruben Östlund understödjer Zara Larssons syn på vad man som biobesökare har rätt till är inte bara helt bort i tok för en person som Östlund som lever på filmkonsumenter. Kjöller skriver: "Låt mig anlägga ett alternativt perspektiv på Larssons och Östlunds rättighetstänkande. Det går att tänka att kanske, kanske är det inte mig som solen kretsar kring. Att det går att bry sig om andra, att visa hänsyn, även i de fall man kanske har juridiken eller någon annan rätt på sin sida."

Att inte känna in andra människors behov av tystnad och lugn när man själv vill spela hög musik i lägenheten eller vill prata i högtalartelefon utan hörlurar på tåget, det handlar om bristande respekt för andra. Kjöller frågar sig - och jag håller med - "Finns inte längre någon inbyggd eller framfostrad vilja att inte plåga, störa eller irritera sin omgivning?