Hemmalagade dumheter utan minsta klimatnytta

John Hassler är professor i nationalekonomi. Under lång tid har hans blick och verksamhet varit riktig mot klimatförändringarna och klimatpolitiken.

Annika Strandhäll är miljö- och klimatminister i Sverige. John Hasslers tankar kan ge Strandhälls arbete större mening och legitimitet.

Annika Strandhäll är miljö- och klimatminister i Sverige. John Hasslers tankar kan ge Strandhälls arbete större mening och legitimitet.

Foto: TT

Krönika2022-02-24 05:15
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

På onsdagen 23 februari publicerade han sig på DN Debatt med en artikel vars innehåll i förlängningen borde ha potential att befria oss från stora delar av den enorma överbyggnad av lokal och nationell klimatbyråkrati som idag tynger förvaltningar och företag.

Hassler skriver: "Detta är en enorm framgång för klimatarbetet. Det innebär att svensk klimatpolitik helt kan byta fokus. Nationella mål och regler med fokus på utsläppen inom Sveriges gränser blir obsoleta. Reduktionsplikten, transportsektormålet och bonus-malus kan avskaffas."

Det "detta" som han syftar på är EU-kommissionens förslag på hur unionens lagstiftning om att EU ska vara klimatneutralt senast 2050 ska kunna förverkligas. John Hassler lyfter fram kommissionens förslag på hur systemen för utsläppsrätter ska förändras och om skarpare krav på utsläpp från nya bilar. Strategin är att politiken sätter upp regelverk som marknader och folk sedan förhåller sig till utifrån företags och branschers vilja och kompetens att bidra till en kommande klimatneutralitet. Ett sjunkande antal utsläppsrätter för EU som helhet sätter fokus på vad som är viktigt. Klimatet bryr sig föga om var på klotet som växthusgaserna ökar eller minskar. Vi delar samma atmosfär. Dessbättre saknar vi en världsregering och EU-kommissionen har tack och lov väldigt långt kvar innan den - förhoppningsvis aldrig - ser sig som en Europaregering. EU är däremot ett utvecklat samarbete mellan ett stort antal nationalstater som frivilligt och på sina medborgares mandat förbundit sig att följa vissa gemensamma lagar och förordningar. Att låta marknaderna och medborgarnas konsumtionsmönster i EU anpassa sig till ett stadigt sjunkande antal utsläppsrätter och till en allt mer fossilfri fordonsflotta förefaller därför att vara en klok politik. Pinnjagande för att sänka de svenskregistrerade utsläppen (som istället dyker upp någon annanstans) kan avvecklas. "Det svenska Klimatpolitiska rådet kan få andra uppgifter", skriver John Hassler med en liten knorr.

Enligt Hassler står och faller klimatomställningen med den folkliga legitimiteten. En politik som gör just de svenska drivmedlem svindyra är till exempel hemmalagade dumheter som bara retar upp folk utan minsta klimatnytta. EU som sådant kan knappast stärka den folkliga legitimiteten. Men ett förnuftigt och begripligt EU-regelverk för klimatomställning är en bra grund att stå på för varje medlemsland.