Frågan om universitetens och forskningens frihet är känslig. Inom akademien ser man alltid orostecken, att politiken vill vara inne och peta på den akademiska friheten. Senast det hettade till på allvar var 2016 när Carola Lemne, VD för Svenskt Näringsliv och ordförande i styrelsen för Uppsala universitet, försökte avsätta en rektor mot professorernas och docenternas vilja. Det blev ett herrans liv.
Nu är det dags igen. Det är uppenbart att regeringens förtroende hos akademikerna på universitet och högskolor är på väg mot nollpunkten. Sverigedemokraterna anses rycka i trådarna för att inskränka den akademiska friheten och paralleller dras till utvecklingen i Ungern och Polen.
Det började när regeringen plötsligt förklarade att de styrelseledamöter i universitet och högskolor som normalt utses på tre år bara skulle få mandat i 17 månader. Argumentet för förändringen skulle vara det nya säkerhetspolitiska läget.
Rappakalja, svarade samtliga rektorer för landets akademiska lärosäten i en skrivelse. De hade inte hört ett ord innan beslutet slog ner och de hade ingen förståelse för regeringens motivering. 
Styrelserna har inget att göra med säkerhetspolitiska bedömningar på lärosätena. Det kan regeringen hantera med de regelbundna kontakter som finns med rektorerna via de årliga regleringsbrev som styr verksamheten. 
Det verkliga motivet bakom förkortningen av mandatperioderna är att det blir lättare att utse följsamma styrelseledamöter om ett och ett halvt år, argumenterade exempelvis statsvetarprofessorn Bo Rothstein.
I förra veckan hände det igen. Regeringen meddelade utan förvarning att pengarna till utvecklingsforskning som Vetenskapsrådet fördelar ska tas bort successivt. Återigen är det säkerhetspolitiska läget skälet. Pengarna kommer att behövas på närmare håll i Ukraina än projekt i utvecklingsländer som Nepal. 
Det är lätt att förstå att det finns och kommer att finnas stora behov av att stötta Ukraina. Men reaktionerna från akademin har varit kraftiga. Det kommer mitt under en utlysningsperiod där forskarna filat på sina ansökningar.
Inom akademien betraktas processen som obegriplig. Kungliga Vetenskapsakademiens ständige sekreterare Hans Ellegren skriver på sin blogg om ”till synes nyckfulla beslut” och att det är ”uppseendeväckande” att regeringen kör över sin egen myndighet och stora delar av forskarsamhället.
Måhända är det pikant att det är en borgerlig regering, med liberala ministrar ansvariga för utbildningen, som numera anses hota den akademiska friheten.