Trots att det allra mesta som är möjligt att påverka med politik i det svenska samhället i allt väsentligt emanerar från de tidigare åtta åren av S/MP-regeringar och somligt har sitt ursprung i regeringar långt tidigare än så, så lyckades Magdalena Andersson frammana en bild av att det just nu är mycket bråttom att regeringen vidtar en rad akuta åtgärder och drastiskt ändrar sin politik för att få tillvaron på någorlunda rätt köl. I själva verket har nog Socialdemokraterna en mer verklighetsnära attityd när de i ett utspel den 27 juni hävdar att: "Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson lovade i valrörelsen en rivstart och ett ”paradigmskifte i svensk politik”. När Socialdemokraterna nu i sin roll som opposition granskar det första riksdagsåret är det tydligt att paradigmskiftet lyser med sin frånvaro och att regeringen verkar handlingslösa."

När det gäller stora och strukturella frågor som verkligen påverkar ett lands utveckling så talar vi om ganska långa tidsramar. Magdalena Andersson luftade till exempel i sitt tal kritik mot den nya regeringens ovilja att skydda mer natur. "Hur kommer Sverige att se ut om den politiken får fortsätta i tjugo år", frågade Andersson? Det är ett rimligt perspektiv. Det gäller, för att använda en liknelse från en annan het fråga, att kunna skilja mellan väder och klimat. Väder är nu och klimat är då, nu och sedan. En regering som ännu inte ens hunnit bekänna färg med en helt egen och genomarbetad statsbudget kan kort sagt inte lastas eller hyllas för något särskilt konkret av betydelse.

Vad som däremot kan diskuteras och kritiseras på ett mer trovärdigt sätt är betydelsen av den nya regeringens anmälda utredningar och beslut om bland annat en ny socialtjänstlag, mer kärnkraft, dubbla straff för gängkriminella och uppstramningar av arbetskraftsinvandringen. Och blir skolan bättre med "mer böcker och färre paddor" i verksamheten? 

Magdalena Andersson har att gå en svår balansgång. Å ena sidan gäller det att så långt som möjligt försöka uppträda som ett stabilt regeringsparti. Vilket betyder att inte hårdnackat motsätta sig sådant som man vet kommer att behövas även efter valet 2026. Å andra sidan gäller det att föra en rak och saklig kritisk debatt om sådant som man anser vara felaktiga vägval. Finansieringen av välfärden i kommuner och regioner är ett sådant område där S har möjlighet att vara starkt pådrivande i opposition.