Bo Rothstein är professor i statsvetenskap i Göteborg. I ett intressant replikskifte på Svenska Dagbladets debattsidor om kriget mellan Israel och terrororganisationen Hamas jämför Rothstein den palestinska flyktingkatastrofen efter 1948 med liknande flyktingeländen ungefär vid samma tid: "Använder man den jämförande metoden så finner man att den palestinska flyktingkatastrofen skiljer sig från alla de andra som inträffade vid samma tid på två punkter. För det första att de palestinska flyktingarna aldrig givits en chans att integreras i de arabländer dit de flydde. För det andra att deras politiska företrädare hårdnackat krävt deras rätt att återvända till de områden varifrån de fördrevs."
Rothstein jämför med ett tiotal liknande mänskliga katastrofer och landar i slutsatsen att det bara är "den palestinska flyktingkatastrofen som fortsätter att skapa massiv blodsutgjutelse, alla de andra har efter hand lösts på fredlig väg."
De palestinska flyktingarna har de under 75 år behandlats som kanonmat av flera arabiska länder vars ledarskap har prioriterat hatet mot Israel och judar istället för att medverka till bättre och fredliga livsförhållanden för palestinierna i regionen. Hamas håller, med starkt stöd från inte minst Iran sedan lång tid tillbaka de arma palestinierna i Gaza som slavar i en islamistisk diktatur.
Hamas använder människorna på Gaza - likt de hundratals israeler som kidnappades den 7 oktober -- som sköldar mot den israeliska militären som givetvis försvarar sitt land genom att försöka slå ut Hamas ledarskap och soldater i Gaza.
Sydsvenska Dagbladet i Malmö har i uppmärksammade reportage påvisat hur det vid flera propalestinska demonstrationer i Malmö också ropas antisemitiska slagord på arabiska som ger stöd åt Hamas och Hizbollah och andra terrorgrupper som dagligen hotar Israels befolkning. Slagord som applåderas av bland annat vice ordföranden - som själv är arab - för Vänsterpartiet i Malmö.
Slagorden om att Palestina ska bli fritt från "the river to the sea" (med andra ord Israels utplåning) är ett tydligt exempel på den fixering vid territoriet som Rothstein kritiserar. Den fixeringen är en återvändsgränd på alla plan. Inte minst för alla de palestinier som nu mister livet i ett grymt krig. Men även för de palestinier som slagit sig ner i det nya territoriet Sverige. Att försöka hålla liv i flyktingkatastrofen från 1948 är ett skamligt och diktaturkramande beteende som svenska politiker unisont borde ta avstånd från.