Somligt av 1990-talets privatiserings- och valfrihetsiver trängs i samma verkstad. Det är bra. Samtidens problem kräver anpassningar och förnyelse. Men det går långsamt och trögt. Den i grunden vettiga samhällsutvecklingsformeln "två steg framåt och ett steg bakåt" gör det ibland svårt att från utsidan se om det överhuvudtaget rör sig där inne i samhällsmaskineriet. Att besöka SNS-Studieförbundet Näringsliv & Samhälles seminarier är ett bra sätt att få lite bättre koll på såväl rörligheter som trögheter.
"Väldigt mycket har hänt sedan jag var här för två år sedan", sa Skatteverkets generaldirektör Katrin Westling Palm när hon häromdagen framträdde på SNS seminarium om "Sekretess och brottsbekämpning." Jag var där.
Generaldirektören har varit med ett tag. När Westling Palm slutade som överdirektör på Skatteverket 2009 för att göra ett sjuårigt pass som GD på Pensionsmyndigheten (innan hon kom tillbaka till Skatteverket) så efterträddes hon som överdirektör av Magdalena Andersson som senare blev partiledare för S och statsminister.
Sverige införde i början av 1980-talet lagar som gjorde oss till ett tämligen extremt land när det gäller sekretess mellan myndigheter. Ungefär samtidigt fick vi lagar där domstolarna instruerades att så långt som möjligt undvika att döma ut fängelsestraff. Och på 90-talet blev det möjligt för ljusskygga bolag att lättvindigt ta över personlig assistans, skolor, boenden, vårdcentraler och annan skattefinansierad verksamhet.
När det svenska samhället för snart ett decennium sedan exploderade i gängkriminalitet så var manegen således finkrattad för gangsters och klanledare som inte ville bli identifierade, som började handla med välfärdsverksamheter och som ville vara på fri fot.
Skatteverket är en central myndighet för en ordningsam välfärdsstat. Här finns ansvaret för folkbokföring och för beskattning. Sekretessen har slagit hårt mot ordningssamheten. Folkbokföringen och beskattningen har inte fått tala med varandra; fast de är på samma statliga verk. "Men nu är mycket på gång", berättade Katrin Westling Palm och jämförde med när hon gästade ett liknande seminarium hos SNS för två år sedan.
Nu kan Skatteverket till exempel avregistrera uppenbart oseriösa företag (närmast omöjligt tidigare), Skatteverket har en samlad brottsbekämpningsavdelning, verket har rätt att lagra biometriska personuppgifter (men kan ännu inte dela dem med Migrationsverket och Polisen) och nya registerlagar gör samverkan möjlig mellan Skatteverket, Tullen och Kronofogden. För att bara nämna något av det som rör sig.
Lagmannen och sekretessutredaren Göran Lundahl som också medverkade på samma SNS-seminarium, får med all respekt representera trögheten i det här sammanhanget. Nyligen kom ett delbetänkande från Lundahls utredning där man efter "600 sidors utredande" kom fram med ett förslag till en ny "generell sekretessbrytande bestämmelse om att myndigheter ska kunna utbyta uppgifter med varandra."
"Det här är riktigt, riktigt svårt", sa Göran Lundahl. Jag förstår honom. Och svårare lär det bli. Ulrika Liljeberg (C) från riksdagens justitieutskott satt i publiken. Hon kände stor oro för hur små kommuner (ofta utan egna jurister) skulle klara av/våga att hantera sekretessbrytande insatser. Christina Kiernan från SKR var djupt kritisk till att hälso- och sjukvårdssekretessen som "skyddar gärningspersoner fullt ut" inte ska kunna brytas enligt Göran Lundahls utredningsförslag. Reformtider kostar på. Så är det. Men oreformtider kostar ännu mer.