Konstitutionsutskottets ordförande Ida Karkiainen och justitieminister Gunnar Strömmer samtalade om politikens linjer och villkor.
Konstitutionsutskottets ordförande Ida Karkiainen (S) och justitieminister Gunnar Strömmer (M) levandegjorde svenska politiska styrkor när de nyligen delade podium i riksdagens andrakammarsal. De talade om de "långa linjerna" i politiken, om risken för övertro på (grund)lagars betydelse och skyddskraft jämfört med att vinnlägga sig om anständiga och samverkansinriktade politiker och partier för att värna det allmännas och medborgarnas bästa.
De och många andra var på plats för att på talmannens och riksdagens konstitutionsutskotts inbjudan fira grundlagen regeringsformens 50-årsdag. Jag var där.
Regeringsformen som kom 1974 ersatte 1809 års författning. I flera korta föredrag av stats- och rättsvetare och i ett par paneler med avsuttna och aktiva politiker gavs flera spännande perspektiv på den svenska politikens relationer till landets grundlagar. Kort sagt är det väl rimligt att säga att politiken länge har haft ett ganska avspänt förhållningssätt till konstitutionella frågor.
Statsvetarprofessorn Tommy Möller är redaktör för en ny bok som gavs ut i samband med seminariet om regeringsformens 50-årsdag. Möller och flera av författarna medverkade med korta och kärnfulla anföranden.
Kungen deltog på mötet i riksdagen.
Bland deltagarna fanns mängder av tidigare statsråd, partiledare, statsministrar och vetenskapare.
Kärnan i 1809 års regeringsform var maktdelning mellan kungen och riksdagen. Den maktdelningen var relevant fram till 1920 ungefär. Då kom rösträtten och folket på allvar in i politiken. Perioden mellan 1920 och 1974 brukar benämnas som det "författningslösa halvseklet". Nu gick det ju bra ändå. En grundläggande sak i regeringsformen är att reglera hur statsministrar ska utses och hur maktskiften ska gå till.
Enligt 1809 års författning var det kungens uppdrag att utse statsminister. Vilket inte behövde göras särskilt ofta. Under större delen av det "författningslösa halvseklet" styrde samma parti och, höll jag på att säga, samma statsminister. Risken för stora och förlamande maktstrider i riksdagen var därför minimal.
På första bänk i andrakammarsalen under seminariet satt kung Carl XVI Gustaf. Han tillträdde som kung 1973. Han fick därför hantera den nya regeringsformens påverkan på kungens ställning i staten. Kungen förlorade nu även formellt allt politiskt inflytande. Riksdagen började rösta om statsministrar.
Som talman Andreas Norlén sa från talarstolen så har kungen gjort en enastående insats för att forma den nya monarkins första maktlösa halvsekel. Här talar vi verkligen om långa linjer; i en och samma person. Kungen är i det avseendet ett gott föredöme för den goda styrkan i svensk politik. Ha ingen övertro på polarisering och konflikt. Långa samförståndslinjer under ytan är fundamentet för alla vettiga styren; med eller utan grundlagar.