Idag samlas Moderaterna till stämma i Helsingborg. I början av november möts Socialdemokraterna till partikongress i Göteborg och i mitten av samma månad ses Liberalerna på sitt landsmöte i Linköping. Som politisk skribent är det en stor förmån att få uppleva politiken live för att som en fluga på väggen i mötessalarna få bedöma opinioner och styrkeförhållanden.
Liberalernas möte är extra intressant av flera skäl. Dels eftersom det gamla ärorika regeringspartiet från tiden för den parlamentariska demokratins genombrott löper risk att ramla ur riksdagen och dels därför att Liberalerna i all sin litenhet har uppvisat hårda interna motsättningar om den fortsatta färdriktningen.
Socialdemokraternas kongress är extra intressant på grund av partiledarskiftet och därför att kongressen kommer att visa hur det dominerande regeringspartiet tänker sig att kunna behålla makten vid riksdagsvalet om knappt 11 månader.
Moderaternas skånska stämma är kanske intressantast av allt denna partipolitiska höst. Partiet laddar nämligen för att efterfråga väljarnas förtroende för ett helt nytt regeringsalternativ som bygger på samarbete med Sverigedemokraterna. SD har bara funnits i riksdagen sedan 2010. Under de flesta av sina riksdagsår har partiet profilerat sig som den "ensamma och modiga sanningssägaren som kämpar mot och förtrycks av den förljugna sjuklövern." Att nu kanske istället bli ett stort och viktigt regeringsunderlag för en ganska så liten borgerlig regering; det är ingen helt lätt resa för någon av de inblandade.
De rituella anklagelserna om nazism som riktas mot SD i viss opinionsjournalistik och av motståndarpartier riktas nu även mot Moderaterna. Vilket naturligtvis är oförskämt och otillständigt. Samtidigt är det nog ofrånkomligt. För snart 100 år sedan - i andrakammarvalet 1928 - gick Socialdemokraterna i valallians med SKP - ett parti som leddes direkt av kommunistregimen i Moskva. S tappade 14 mandat i valet, de borgerliga bedrev framgångsrik kampanj på temat att en röst på S var en röst på Moskva och högern bildade regering efter valet. SKP och SD kan inte jämföras. SKP var en del av en aktiv diktaturs internationella organisation. SD har sina rötter i sunkig invandrarfientlighet, barnsligt heilande och i rakade huvuden med marschkängor. Ändock är det givetvis ett vågspel av högerpartiet. Riskerar Ulf Kristersson att straffas á la Per-Albin Hansson 1928? Det ska jag försöka lyssna in under mitt besök på M-stämman i Helsingborg.